Recension: John Mellencamp – Human Wheels – 1993

Man skulle lite elakt kunna påstå att det här är John Mellencamp ”light”. Det börjar väldigt bra men det blir framåt slutet ganska tunt och mediokert faktiskt. Jag tycker absolut inte att det tillhör Mellencamps sämsta plattor – långt ifrån, men heller inte hans bästa. Det finns helt klart trevliga melodier och det finns bra framföranden, men det blir lite tunt och menlöst av det i vissa låtar. Men man får ungefär vad man kan förvänta sig och man kan inte räkna med mästerliga plattor och/eller melodier varje gång. Helt klart ett stabilt album som inte skäms för sig men som kanske kunde ha mått bra av en lite tuffare attityd.

6/10

Recension: John Mellencamp – Big Daddy – 1989

Den här fortsätter lite i samma spår som The Lonesome Jubilee, fast kanske inte riktigt lika utpräglat. Det är instrumentring som för tankarna till Folk, eller åtminstone folklig musik av ett slag som är väldigt lätt att ta till sig. Det finns både dragspel och fiol och annat som man förknippar Folk och kanske till och med Country med. Det känns som om det här är efterdyningarna av framgången med The Lonesome Jubilee faktiskt. Det är ganska bra även om den inte lever upp riktigt till sin föregångare. Det blir i slutändan lite menlöst musikaliskt sett, han når inte riktigt ända fram helt enkelt. Det är en bit ifrån de historiska storhetstopparna men det är helt klart en upplevelse som man känner tillför en någonting och det känns skönt.

7/10

Recension: Meredith Brooks – Blurring the Edges – 1997

Initialt, i de första låtarna, kanske första halvan, så tycker jag att det här är ganska bra! Musikaliskt ligger det väl på gränsen mot pudelrock, det är väl det närmaste man kan komma tror jag. Meredith har väl inte en jättespännande röst, lite som en i mängden eller kanske något bättre än så, men inte mer. Plattan innehåller den stora hiten – Bitch, som jag tycker är väldigt bra. Den spelades flitigt i radio vid tidpunkten för den här skivans aktualitet vill jag minnas och första halvan av skivan håller alltså ungefär samma stil och kvalitet. Det är inte jätte jättebra men det är klart lyssningsvärt! Andra halvan av skivan är tyvärr betydligt sämre, det är inte alls intressant att lyssna längre och det blir nästan påträngande jobbigt framåt slutet och det är aldrig bra. Framåt slutet är det heller inte lika pudelrocksinfluerat som i början utan det ligger istället och gränsar lite mot punkrocken. Inte så mycket att det någonsin går övergränsen och blir punkrock på riktigt, men åt det hållet till i alla fall. Gränsdragningen är hårfin och det finns absolut tendenser där. Det är en genre som jag generellt inte uppskattar även om det naturligtvis finns undantag som bekräftar regeln. Tyvärr innebär detta att den andra halvan drar ner den första halvans kvaliteter ganska rejält när vi pratar om helhetsintryck.

5/10

Recension: Alice Cooper - DaDa (1983)

DaDa (1983) – Det här var faktiskt det första albumet jag någonsin köpte av Alice Cooper och det kan inte ha haft särskilt många år på nacken vid tillfället heller. Jag minns att jag egentligen inte hade någon koll på hur Alice Cooper egentligen ”skulle” låta men att jag blev en smula förvånad över det ”mesiga” soundet. Sedan dess har skivan växt och jag gillar den verkligen. Jag förstår mig fortfarande inte riktigt på öppningsspåret, men tycker kanske inte längre att det enbart består av olika ljud och en intervjuande röst, som om någon befann sig hos en psykolog. Eller ja.. Rösten finns ju kvar, men jag tror jag förstår den bättre nu, i vuxen ålder. Det är denna inledning som sätter tonen för resten av skivan, som enligt mig handlar om olika former av mentalt handikapp, schizofreni eller galenskap.

Bob Ezrin producerar igen efter ett uppehåll på några album och man får säga att han gör ett bättre jobb än Alice själv tillsammans med Steve Tyrell på förra plattan Zipper Catches Skin. Han är också inblandad i en hel del av kompositionerna och introt, tillika titelspåret DaDa är helt och hållet hans skapelse. Musikaliskt tycker jag inte riktigt att det här passar in mellan Zipper Catches Skin och den senare Constrictor, men det är trots allt bra låtar, kanske bland de bästa i många avseenden även om det inte finns några direkta hits här heller (jag börjar bli som en skivan med hack i nu tycker jag).

Enough’s Enough är en medryckande pop-rock låt som passar mig som handen i handsken och Former Lee Warmer är en av mina absoluta Alice-balleder, tillsammans med Millie and Bille från From the Inside, någonsin! Sedan följer lite konstigare tongångar och allt är förstås väldigt teatraliskt, precis som det ska vara! Dock framförs ingen av de här låtarna liva och har heller aldrig gjorts, vilket jag tycker är lite synd. Visst, det passar kanske inte riktigt in i något annat koncept än det som finns just på den här skivan, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att I Love America skulle kunna fungera utmärkt live! Det är nog den mest teatraliska av alla låtar och det är roligt att höra hur Alice driver lite med de amerikanska idealen.

Men hur mycket jag än gillar det här låter det inte ”Alice” i mina öron och det är väl en smula ironiskt att den mest typiskt låtande Alice-låten Fresh Blood faktiskt är den svagaste på albumet, åtminstone för min del. Hur som helst så är det här en av mina favoritbagateller från Alice karriär (se där, nu upprepade jag mig igen) och värd ett relativt högt betyg! – 8/10

Recension: Twisted Forever – A Tribute to the Legendary Twisted Sister – 2001

Jämfört med de andra tributerna jag har lyssnat på och skrivit om på sista tiden – till Iron Maiden och Judas Priest, så har inte Twisted Sister den låtskatt som krävs för att göra projektet riktigt lyckat. Det är inte klockrena låtar hela vägen eftersom det helt enkelt inte finns så mycket låtmaterial att tillgå så det bara blir topplåtar hela vägen. Det är förstås en svaghet men också en styrka eftersom låtarna inte med nödvändighet redan är uttjatade redan innan. Uppfinningsrikedomen när det gäller att tolka de här låtarna är också betydligt större än på hyllningsalbumen till Iron Maiden och Judas Priest, och det är ju förstås något positivt. Man kan alltså säga att skivan både förlorar och tjänar på att inte ha väldigt kända låtar tvärs igenom. Det är ett väldigt märkligt förhållande egentligen men så är det. Musicerandet är av hög klass och det är inte särskilt intressant vilka det är som tolkar vilken låt egentligen, det intressanta är att det låter lite annorlunda och att låtarna inte är plankade rakt av utan i skojiga arrangemang.

6/10 

Recension: Poem, Ballader och lite Blues – Återbesöket – 2007

Samma låtar som på Cornelis originalskiva från 1970, dock förevigat på dubbla diskar, kanske på grund av att några av låtarna fått, till synes improviserade, prologer eller intron eller vad man nu vill kalla det. Dock saknas den blueskänsla och nerv Cornelis själv hade när han spelade in låtarna vilket är synd, bra hyllningsplattor växer inte på träd och den här är tyvärr inte en av dem jag håller allra högst i min Cornelis-samling. Dikternas frasering blir också helt fel i mina öron då enbart annorlunda betoning än vad man är van vid sedan tidigare kan betyda helt andra betydelser för texten. Inte ens Kristina Lugn förmår leverera Apollinaire vidare övertygande, vilket gjorde mig enormt besviken. Men, och det är faktiskt ett ganska stort men, kan den här utgivningen innebära att ungdomar, och folk i övrigt också för den delen, som inte är bekanta medCornelis talang och skapande får upp ögonen för honom är det helt klart värt det. Vi andra som redan älskar sångerna gör nog bäst i att hoppa över denna…

3/10 

Hell Bent Forever: A Tribute to Judas Priest – 2008

Liksom Iron Maiden tributen - A Tribute to the Beast så lider den här av samma problem, men har också samma fördelar. Det handlar om att det i grunden på något sätt är en väldigt bra blandning av en rik låtskatt och det är väl ingen som har det minsta intresse av en hyllningsskiva till Judas Priest någon anledning att tvivla på egentligen. Man skulle väl kunna säga att det är en platta av Greatest Hits kaliber även om det inte är bandet själva som gör låtarna. Jag älskar kanske inte alla låtarna och ett par av dem kanske till och med borde ha strukit på foten och inte inkluderats överhuvudtaget. Men det är bra samling utan att vara bäst kanske. Liksom Iron Maiden tributen så är låtarna bättre i original. Det är inte lika extrema band som gör covers här, men versionerna känns ändå mer annorlunda jämfört med originalen än vad som var fallet med Iron Maiden. Det är inte bara en sångare med growl i rösten som får vara förändringen här. Trots detta är det inte lika intressant somIron Maiden tributen, låtarna är i grunden något sämre, men det är ju en smaksak förstås. Jag tycker också att banden är något mer oengagerade. Undantaget är väl Motörhead som gör Breaking the Law till sin alldeles egen. Låtarna är i grunden något uttjatade och inte jätteinnovativa i de här versionerna heller. 

6/10