Recension: Meredith Brooks – Blurring the Edges – 1997

Initialt, i de första låtarna, kanske första halvan, så tycker jag att det här är ganska bra! Musikaliskt ligger det väl på gränsen mot pudelrock, det är väl det närmaste man kan komma tror jag. Meredith har väl inte en jättespännande röst, lite som en i mängden eller kanske något bättre än så, men inte mer. Plattan innehåller den stora hiten – Bitch, som jag tycker är väldigt bra. Den spelades flitigt i radio vid tidpunkten för den här skivans aktualitet vill jag minnas och första halvan av skivan håller alltså ungefär samma stil och kvalitet. Det är inte jätte jättebra men det är klart lyssningsvärt! Andra halvan av skivan är tyvärr betydligt sämre, det är inte alls intressant att lyssna längre och det blir nästan påträngande jobbigt framåt slutet och det är aldrig bra. Framåt slutet är det heller inte lika pudelrocksinfluerat som i början utan det ligger istället och gränsar lite mot punkrocken. Inte så mycket att det någonsin går övergränsen och blir punkrock på riktigt, men åt det hållet till i alla fall. Gränsdragningen är hårfin och det finns absolut tendenser där. Det är en genre som jag generellt inte uppskattar även om det naturligtvis finns undantag som bekräftar regeln. Tyvärr innebär detta att den andra halvan drar ner den första halvans kvaliteter ganska rejält när vi pratar om helhetsintryck.

5/10