Det här kommer förmodligen
att låta lite märkligt, för jag gillar verkligen de enkla och okomplicerade
låtarna på detta album. Det är verkligen melodierna som står i förgrunden och
det gör ingenting att de tekniska färdigheterna på instrumenten inte är
fulländade, eller att Gene Simmons och Paul Stanleys stämmor emellanåt skär
sig lite mot varandra. Det gör bara att det låter lite mer äkta än vad det
troligen skulle göra om allt far perfekt tillrättat in i minsta detalj. Det är
rå rock helt enkel och som sådan funkar det här alldeles utmärkt. Dock vill jag
hävda, med hänvisning till den inledande meningen, att Kiss måste vara ett av de mest
överskattade banden någonsin. Inte för att jag vill förringa deras plats i
musikhistorien men den största anledningen till framgången vill jag påstå är
deras häpnadsväckande image och en mycket skicklig marknadsföring. Idag kanske
inte skulle höja på ögonbrynen åt fyra sminkade killar längre, men då var det
nytt, kanske lite häftigt och möjligen lite farligt i allmänhetens ögon.
Iögonfallande är nog ordet jag söker och numera lever det väl mera på nostalgi
än något annat. Men oavsett marknadsföring så gillar jag det här albumet som
innehåller klassiker som C’mon and
Love Me, She, Rock Bottom och kanske den största
och bästa Kiss-hiten genom tiderna – Rock and Roll All Nite!
