Recension: Kiss – Dressed to Kill – 1975




Det här kommer förmodligen att låta lite märkligt, för jag gillar verkligen de enkla och okomplicerade låtarna på detta album. Det är verkligen melodierna som står i förgrunden och det gör ingenting att de tekniska färdigheterna på instrumenten inte är fulländade, eller att Gene Simmons och Paul Stanleys stämmor emellanåt skär sig lite mot varandra. Det gör bara att det låter lite mer äkta än vad det troligen skulle göra om allt far perfekt tillrättat in i minsta detalj. Det är rå rock helt enkel och som sådan funkar det här alldeles utmärkt. Dock vill jag hävda, med hänvisning till den inledande meningen, att Kiss måste vara ett av de mest överskattade banden någonsin. Inte för att jag vill förringa deras plats i musikhistorien men den största anledningen till framgången vill jag påstå är deras häpnadsväckande image och en mycket skicklig marknadsföring. Idag kanske inte skulle höja på ögonbrynen åt fyra sminkade killar längre, men då var det nytt, kanske lite häftigt och möjligen lite farligt i allmänhetens ögon. Iögonfallande är nog ordet jag söker och numera lever det väl mera på nostalgi än något annat. Men oavsett marknadsföring så gillar jag det här albumet som innehåller klassiker som C’mon and Love Me, She, Rock Bottom och kanske den största och bästa Kiss-hiten genom tiderna – Rock and Roll All Nite!

7/10