David Josephson
Farväl Tristesse
2011
Viskningar och Vrål: VoV 19
David Josephson tillhör en genre som jag inte lyssnar på särskilt
mycket. Man får väl kalla det, folk, pop eller singer-songwriter eller
däromkring. Ofta är det förstås en blandning av både det ena och det andra och
jag har svårt för att sätta fingret på vad ”huvudgenren” egentligen är.
Sångerna är ganska lågmälda och ofta sparsamt instrumenterade och det är
uppenbart att texterna betyder en hel del för David. Jag kan inte riktigt
utläsa vad de handlar om innerst inne men deras struktur säger mig att det
finns något som David vill ha sagt.
Det är inte ett ekvilibristiskt språkbruk men det känns som om David under stundom gjort en poäng av
att inte rimma.
Rösten är späd och försiktig,
nästan som Alexander Sköld, och jag
skulle till och med vilja hävda att den låter lite mesig. Det är svårt att ta
den på allvar och den är nästan lite för tonsäker och tillrättalagd för att det
ska kännas som att det är riktigt på riktigt. Framåt slutet på den tio låtar
långa skivar får vi dock ta del av Davids
lägre register som jag gillar betydligt mer. Det blir istället för mesigt i de
högre partierna, förtroligt i de lägre och det är en bra egenskap.
Vid första genomlyssningen var
jag inte alls särskilt förtjust i det här. Jag tyckte att det var allt för
menlöst och intetsägande men allt eftersom jag lyssnar mer och mer så inger
skivan mig lugn och ro. Jag slappnar av och tar inte så allvarligt på saker och
ting. Man ska inte analysera sönder allting och den här skivan förtjänar en
avslappnad attityd.
6/10
