Accept är ett band som har gått från klarhet till
klarhet under de senaste åren. Både Stalingrad och Blood of the Nations kändes
oerhört fräscha för att komma från ett gammal ”avdankat” band som Accept. Här når de faktiskt nya höjder.
Jag vet inte om jag kan påstå att det är det bästa någonsin från Accept men det är i alla fall bra nära!
Mark Tornillo har växt så pass bra in i bandet att man aldrig
kunnat ana att det tidigare fanns en annan vokalist med i bilden. Låtarna är
klassiska, sådana man förväntar sig av Accept.
De låter som det gjorde på den gamla goda tiden – fast fräschare. Jag vet inte
vad det är men gitarrsoundet har alltid varit bandets starka sida. Det är
fortfarande utpräglat och igenkänningsbart och jag älskar det! Det är en tjock
härlig ton som inget annat band har. Plus den karakteristiska manskören som
också alltid har varit Accepts
kännetecken under många många år.
Kan man göra en så här bra, fräsch, modern och klassisk platta 35 år efter
debuten och som fjortonde album vill jag veta var som kommer härnäst. Accept är här igen, de tillhör de stora
och kommer alltid att finnas med dem. Åtminstone för överskådlig framtid!
9/10
