Mikael Wiehe - Ta Det Tillbaka - 2010


Mikael Wiehe:
Ta Det Tillbaka
2010
Warner Music Sweden: WMS5051865-825326

Det är valår och Mikael Wiehe har släppt en ny skiva! Och utan att penetrera saken ytterligare drar jag snabbt slutsatsen av att det finns ett samband däremellan. Det vore ju knappast första gången Mikael Wiehe tyckt till politiskt och placerat sina åsikter långt till vänster. Men det handlar också om humanitära aspekter och om alla människors lika rätt i samhället. Emellanåt smädar han de styrande och de rika, men det är ju heller inget nytt.

Det som är nytt är däremot att han namnger personer i riksdags och regeringsställning och det tycker jag är lite synd. Jag gillar bättre när Mikael Wiehe är mera subtil och poetisk än öppet föraktande. Jag läste någonstans en recension som hävdade att Mikael Wiehe var riktigt arg eller förbannad den här gången och jag kan väl inte göra annat än att hålla med. Kängor delas som sagt inte helt oväntat ut till den borgerliga regeringen, men också till de kärva tiderna – Har Banken Ta’tt Din Villa är ett strålande exempel på det senare. Hej Då, Trevligt Att Träffas målar upp en ännu dystrare bild av en människosyn, som enligt Mikael Wiehe återfinns på regeringsnivå. Ett byråkratiskt samhälle där vinst, profit och fastslagna (försämrade) regler är viktigare än de humanitära bitarna.

Och vårt kungahus kommer sannerligen inte undan angrepp. Medelklassgrabb är tillägnad Daniel Westling och belyser väl ungefär samma tema som Nils Ferlin en gång diktade Ack, klättergroda lilla Ihärdigt under årens lopp från gren till gren du kravlat opp. Nu står du högt i buskens topp men luktar lika illa och som Cornelis senare förevigade på skiva. Titelspåret Ta Det Tillbaka handlar väl mest om välfärd, vilket förstås i sig kan kopplas till det politiska spelet, men tar sig mest formen av att rabbla förödda humanitära principer. Min favorit på plattan – Gud, Är Det Sant belyser mest av allt religiös fanatism och hur triviala ting det egentligen kan vara som orsakar ofantlig och världsomspännande problematik, främlingsfientlighet och rasism, något som egentligen genomgående har belysts under hela Mikael Wiehes karriär. Gud, slå nu näven i bordet/Säg att det ej är okej/Att präster, rabbiner och mullor, braminer, påvar, prelater, medicinmän, imamer/Påstår att du är en fjant/Säg att dom hycklar och ljuger/Säg att det inte är sant/Säg att du härmed förbjuder/Lögn och förtryck i ditt namn.

Men det är inte bara gnällande, tid finns också kärleksfulla sånger såsom Strö All Min Kärlek och Hymn till Mänskan. Låtar som jag personligen inte tycker lever upp till kvaliteterna av den arga Mikael Wiehe, det saknas någonting för att få mig berörd fullt ut helt enkelt. Musikaliskt är det härligt minimalistiskt, ofta bara Wiehe ackompanjerad av sin gitarr och det är något som går hem hos mig. Melodierna är tilltalande om än förutsägbara och det hela trivs mycket bra i mina öron. Klassisk trubadurmusik skulle man kunna säga och gillar man Wiehes röst, som jag gör, är succén förstås ett faktum!


Albumet innehåller dessutom en hel bonusskiva med Mikael Wiehe live sommaren 2009! Skulle man enbart betygsätta denna skulle betyget utan tvekan hamna på 10+ för det är en helt fantastisk inspelning. Det är Best of Mikael Wiehe, samtidigt som han får en fenomenal konsensus i framförandet med hjälp av korta anekdoter mellan låtarna. Jag har personligen sett honom live tre gånger och även om han upprepat skämt så lyckas han alltid med sina presentationer.

8/10

Lars Winnerbäck - Vatten under Broarna - 2004


Min första recension av en Winnerbäckplatta! Den är några år gammal nu...

Lars Winnerbäck
Vatten Under Broarna
2004
Sonet/Universal Music 986 818-8

Först av allt måste jag konstatera att jag ingalunda är någon expert på Lars Winnerbäck, hans musik eller hans texter. Dock behöver man inte vara större kännare för att snabbt konstatera att texterna betyder oerhört mycket. Det är litterärt och poetiskt och de målande metaforerna känns fräscha, han är en vass ordproducent, så mycket står klart. Så fick han också en grammis som årets textförfattare samma år som Vatten Under Broarna kom ut! Ta bara mitt absoluta favoritspår på plattan – Stackars - hur plockar man ut guldkorn ur en sån text? Ska man välja hela första versen? Stackars mannen med medaljer/som bara putsar sina minnen/Han sitter tyst bland gammalt skrot/Kan inte se för allt sot/Att ingen sitter mittemot. Eller kanske de här raderna? Stackars han som aldrig kämpar/Han som säger "Stackars mob"/Han som hamna först i kön/Och blev så nöjd med sin lön/Att han glömde sitt jobb. Eller kanske refrängen..

Det är dock inte den enda starka låten, varken musikaliskt eller textmässigt. Plattan inleds till exempel med den jordnära och personliga Se Dig Om som Winnerbäck själv menar skulle ha försvunnit om det inte legat som just inledningsspår på plattan. Jag är inte säker på att jag delar den uppfattningen då jag tycker den har en stark hook även om den är sparsamt instrumenterad med bara akustisk gitarr och piano och väldigt lågmäld. Textmässigt behandlar den teman om betraktelse eller kanske att man ska leva i nuet? se dig om/det är här du står/det är en dag imorgon/och det var en dag igår/det mörkar ute snart är natten här/vad du än förutspår/vem du än är. Även här är det svårt att plocka ut russinen och eftersom texterna ofta är progressiva är de svårbeskrivna utanför sitt sammanhang, det är de små nyansernas texter där orden viktats omsorgsfullt för att förmedla exakt rätt känsla.

Nåja, Resten av plattan, möjligen med undantag av andra spåret Det Är Visst Någon Som Är Tillbaka, som är tämligen bluesinfluerad, följer samma mönster med antingen relativt lågmäld eller personlig känsla. Varse sig det är tänkvärda låtar som Elegi eller Dom Tomma Stegen eller.. Ja, eller vad då? Det finns ju inget annat än eftertänksamhet i texterna, det finns alltid en nyans extra att utforska och i det man kanske först tyckte lät aningen sävligt på gränsen till trist, upptäcker man efter några genomlyssningar en oanad lyster.

Musikaliskt handlar det om ganska enkla välskrivna melodier med ett framförande som man lätt relaterar till en rökig pub med Winnerbäck som trubaduren. Det känns äkta och oförfalskat, klangerna doftar både vemod och välbefinnande styrka. Winnerbäck ställer frågor till oss med det känns som om han själv sitter inne med alla svaren, vi övriga kan bara spekulera i vad han vill ha sagt och hoppas att han blir den framtida karamelodiktstipendiat han så väl förtjänar!

Det här är helt klart en bra inkörsport till Winnerbäck, den gör att man blir sugen på att upptäcka mer, både tidigare och senare produktion. Så se till att investera i fler plattor, det tänker jag göra!

9/10

Cornelis Vreeswijk: Medborgare – Tack och Adjö - 2007 - Sista inspelade konserten!


Cornelis Vreeswijk
Medborgare – Tack och Adjö
2007
Silas Bäckström Produktion AB: SBCD523

När jag skrev om en liveskiva som heter TillSist var jag alldeles lyrisk, men jag nämnde också den här som skulle vara en ännu senare liveinspelning med Cornelis än Till Sist. Faktum är att detta påstås vara hans näst sista spelning i livet så det är väl sannolikt att man denna gång inte lyckas hitta mer livematerial från senare datum. Med detta i bakhuvudet är det förstås inte svårt att hävda att det här är en kulturklenod av sällan skådade proportioner. Med detta i bakhuvudet är det förstås inte svårt att hävda att det här är en kulturklenod av sällan skådade proportioner och det finns ett informativt stycke text i det medföljande häftet skrivet av Bengt Sändh, eller rättare sagt ett utdrag ur hans bok Cornelis i Mitt Minne, som handlar just om den här sista turnén. Men allt det där saknar egentligen betydelse om man ska bedöma de musikaliska kvaliteter som egentligen framförs.
                                             
Och det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att Mäster Vreeswijk faktiskt känns ganska trött. Sannolikt har sjukdomen mattat honom och i kombination med en dålig mix, åtminstone vad gäller ljudvolym, mellan presentationerna och själva låtarna är det svårt att höra vad han pratar om emellanåt. Dock måste det tillstyrkas att inlevelsen under själva låtarna inte går att klaga på! Det finns några små lustigheter när det gäller låtvalen också, det är annorlunda versioner och ett par riktiga ögonbrynshöjare också faktiskt. Att Cornelis krypt till korset och valt att framföra Hönan Agda, som han i flera intervjuer tagit avstånd ifrån och sagt att han varit omåttligt trött på, känns snarast som ett sätt att inte förvägra publiken vad den vill han längre och som ett sista försök att ödmjukt bjuda på sig själv. Kulturarbetare, säger han själv flera gånger om både sig själv och sina medmusikanter och det är kanske så man ska se honom så här i elfte timmen. Publiken ska underhållas, det är kanske inte svårare än så det ska vara oavsett om man väljer att kalla honom för en trubadur, bluessångare eller estradör.

Musikaliskt sett pendlar låtarna mellan en stor tidsperiod och att se inspelning som ett slags ”Best of Cornelis” är inte särskilt svårt. Versionerna av låtarna är dock egensinniga och när det inte rör sig om bluesiga tolkningar så är det mycket sambainspirerat. Märk Hur Vår Skugga framförs delvis på holländska och även om publiken inte förstår ett ord kommer han undan med det. Han skojar bort det hela lite och förklarar att holländarna heller inte förstod texten. Fast det är klart, att tolka Carl Michael Bellmans text är kanske inte det allra lättaste ens på originalspråket. Hur mycket som försvinner eller tillkommer i översättningen vet jag inte.

Men kulturskatt eller inte så har skivan inte riktigt den inlevelse som Till Sist hade, den känns som sagt tröttare och vill man sjunga med i sångerna är det nästan omöjligt. Cornelis blueskänsla gör att han verkar ta det hela lite adlib och det är väl egentligen bara de mest taktfasta låtarna som Digital Reggae och Skyddsrumsboogie som lämpar sig om man vill vara med och skråla. Dessutom tar han sig vissa textmässiga friheter och har ändrat lite här och där i jämförelse med de mest kända versionerna på många av låtarna.

Ett par månader senare var han borta…

7/10


Ted Nugent ställer upp i presidentvalet 2016!


Det hävdar i alla fall bloggen info brodcast att Ted Nugent har antytt i en intervju med Washington Post. Det är väl inget som påverkar oss här i Sverige, för chansen att han skulle vinna är väl i det närmaste obefintlig. Men Ted har onekligen starka politiska åsikter, långt ut på högerkanten. Det är i alla fall den information man får om man googlar. Han är en inbiten förespråkare för vapen och för jakträttigheter. Jag kan inte påstå att jag har någon direkt koll på ”det finstilta” i hans åsikter men det verkar inte som att det behövs heller. Enligt svenska Wikipedia lär han stödja så kallad Vit Makt! Jag ids inte leta efter bevis för detta, men jag blir inte förvånad!


Musikaliskt har han väl haft ett par hits, med Cat Scratch Fever i spetsen. Jag tror jag har en platta med honom som jag har glömt vad den heter.. Det finns nog ingen anledning att stödja honom ekonomiskt med att skaffa fler skivor?

Video: Newsted - Soldierhead



Fan, jag gillar det här skarpt! Det är skönt att någon (gammal) metallicamedlem fortfarande håller fanan högt!


Mikael Wiehe - Sånger från en Inställd Skilsmässa - 2009


Mikael Wiehe
Sånger Från En Inställd Skilsmässa
2009
WMS 5051865-3085-2-2

När det gäller Mikael Wiehe behöver man väl egentligen inte skriva någon presentation? Trots detta är det aldrig självklart vad han kommer att göra och vilken genomgående instrumentering det kommer att finnas på skivorna. Det är heller inte helt självklart att han kommer att hålla sig inom samma genre en hel skiva igenom, vilket föranleder att benämningen ”sånger” faktiskt är den bästa beskrivningen man kan tänka sig i sammanhanget.

Det är också så, åtminstone för undertecknad, Wiehe skivor i regel behöver ganska lång tid och många genomlyssningar på sig för att växa, se bara på EnSång Till Modet och Sevilla som jag tidigare skrivit om här på Magnifik Musik. Detta oroar mig en smula därför att jag inte alls upplevde detta när jag startade min första genomlyssning av Sånger Från En Inställd Skilsmässa, det var bara fenomenalt direkt! Betyder detta att skriven kommer att tappa stora kvalitéer när det snurrat fler var eller att det här är det bästa jag någonsin hört av och med Wiehe? Framtiden får väl utvisa detta och jag kan inte gör mer än att försöka förmedla mina nuvarande intryck av skivan.

Som vanligt är förstås texterna väldigt viktiga och det är också där mycket av den initiala styrkan ligger. Wiehes sätt att utrycka sig i ord kanske inte passar alla men jag anser att han fångar känslosvalningarna i ett emotionellt uppbrott på pricken redan i inledande Bara Som jag Trodde, där han konstaterar att han har levt i en illusion men nu har han insett sanningen. Temat fortsätter mycket tydligt i efterföljande Nu Ger Hon Sig Iväg och om man inte tidigare har insett det står det nu helt klart att detta är ett album som berättar en historia från första låten till den sista.

Att Mikael Wiehe inte är rädd för ett östeuropeiskt sound bevisar han i Mannen, men inte bara för sakens egen skull vill jag påstå. Det finns en betydelse i musiken som fungerar i symbios med texten. Detta gäller förstås inte bara Mannen utan även Mikael Wiehes musikskapande i stort. Förmågan att kunna spegla texten i musiken med olika former av sinnesstämningar är få förunnat med Wiehe har bemästrat konsten. Detta gäller även fortsättningsvis i Bödeln, som är en uppräkning av allehanda tortyrmetoder, som Wiehe trots att konstaterar att han föredrar framför att bli lämnad ensam, mycket effektivt berättat!

Nästa sång – Om Jag Ska Klara Av Det Här, som för övrigt är min nuvarande favorit på skivan, är något helt annat än vad man är van vid. Detta till trots, som jag inledningsvis nämnde, att man aldrig vet var man har Wiehe rent musikaliskt. Det är nämligen frågan mer om en recitation än om någon egentlig sång. Texten talar dock direkt till hjärtat och det är svårt att inte påverkas av den. Det är svårt att välja ut ett särskilt parti text ur den här sången eftersom det tämligen progressivt skrivet. Det finns således, som vanligt, en ständig utveckling som kräver att man varit uppmärksam redan från början, men… Och jag måste sätta musiken på stereon och ljudet på TV:n på mycket hög volym så att jag inte märker tystnaden i lägenheten/och hålla mycket hårt för öronen så att jag inte hör att du inte diskar i köket/Och jag måste ta på mej mycket tjocka, helst heltäckande kläder så att jag inte märker att du inte rör vid mej. Med fortsättningen: Och jag får inte öppna garderobsdörrarna så att jag märker att dina kläder inte hänger där/och jag får inte tända ljuset i vardagsrummet så att jag ser de gapande hålen i bokhyllan/Och jag får inte sträcka ut armen för då märker jag att du inte ligger i sängen bredvid mej/Och jag får helst inte röra mej så att jag noterar att du inte följer mej med blicken. Refrängen är också precis den typ av ordlek som passar min humor, fyra rader med små skillnader som gör att betydelsen ändras fullständigt: Om jag ska klara av det här/Om jag ska klara det här/Jag vet inte hur man klarar av sånt här/Jag vet inte om jag klarar det.

Efter den här byter skivan karaktär något, fokus ligger inte längre på själva uppbrottet och de negativa känslor som detta frambringar, utan istället på Ett Nytt Liv Nu. Det är gladare tongångar och kanske mer representativt för Wiehes kärlekssånger. Tyvärr tycker jag dessa låtar i mittenpartiet är något svagare än inledningen även om det på intet sätt är dåliga. Det är lite svårare att ta till sig och metaforerna är inte lika tydliga som under den första halva.

Men eftersom skivan heter Sånger Från En Inställd Skilsmässa, räknar man med ett ofullständigt uppbrott redan från början och man känner igen temat i de avslutande låtarna. Och Nu Vill Du Komma Tillbaka, där en mycket bitter huvudperson möts av sin forna kärlek, kanske inte under de mest gynnsamma förhållandena: Du körde ditt lopp/Nu är det kört/Allt har gott sönder/Allt är förstört/Allting är borta/Det jag har kvar/är ett jävla stort Ground Zero/där hjärtat bruka’ va.

Avslutningen, eller återföreningen om man så vill, är något mellanting mellan mittenpartiets glada kärlekssånger och inledningens träffsäkra texter. Med andra ord så har Wiehe här lyckats kombinera dessa båda ingredienser och avslutar med flaggan i topp. Totalt set gillar jag bättre de nattsvarta beskrivningar som inleder skivan men det är helt klart en uppryckning från mittenpartierna.


9/10

Idag i musikhistorien: 30 år sedan... Metallica – Kill ’Em All – 1983



Det här var det första albumet med Metallica som jag överhuvudtaget lyssnade på! Ja, eller lyssnade var väl att ta i, det jag fick höra var några sekunder i en kompis freestyle. Men det var tillräckligt, jag var såld direkt! Det fanns liksom ingen tvekan om att jag skulle ha det där skivan och så blev det. När sen CD:n gjorde sitt intåg så skaffades den förstås även på detta medium. Nu hade jag inte lyssnat på skivan på länge men eftersom det är 30 år sedan den släpptes idag så kände jag mig manad att återbesöka den inför en recension.

Det är utan vidare en av de mest riffbaserade skivorna. Det är på gott och ont kanske. Jag gillar verkligen när riffen är lätt igenkänningsbara och när det inte krånglas till för mycket. Än så länge är det ganska enkla melodier som bandet står för. Antagligen hör man en den av Dave Mustaines influenser så här i början på Metallicas karriär men det är absolut inget fel. Thrashen är väl inte riktigt där än men det går undan så att kalla det för något annat än Speed Metal vore missvisande.

Det kanske märks att bandet inte är mästare på sina instrument än. Jag menar att det är trots allt trettio år sedan skivan spelades in. Det är klart att James, Kirk och Lars bättrat på sina lärdomar sedan dess. Cliff Burton finns ju tyvärr inte längre med oss men för de av oss som verkligen saknar honom finns bassolot (Anasthesia) Pulling Teeth att lyssna på. För mig var det första gången jag insåg att man kunde få ut sådana ljud ur en bas. Det var mig helt obegripligt men med åren har jag lärt mig tycka om den mer och mer!

Faktum är att det bara finns ett par låtar på denna debutplatta – som från början var tänkt att heta Metal Up Your Ass, som inte håller absolut högsta klass! På den utgåvan av skivan som jag har finns dessutom två covers: Am I Evil och Blitzkrieg. Även dessa låtar håller hög klass men kan förstås inte mäta sig med originallåtarna. Att räkna upp favoriter känns lite som en meningslös och ovärdig uppgift eftersom hela albumet håller så hög klass. Visst känns det lite daterat och James Hetfields sångteknik har utvecklat sig åt det bättre hållet sedan denna men att inte kalla den har plattan för en milstolpe är att synonymt med att begå tjänstefel!


8/10

Totta & Wiehe: Dylan


Totta & Wiehe: Dylan
2006
EMI 094635680126

Jag får väl börja med att erkänna att jag ingalunda är någon stor beundrare av Bob Dylan, vilket uppmärksamma läsare naturligtvis redan konstaterat i och med min inkludering av honom på min lista över överskattade artister. Jag har således ingen direkt relation till många av de sånger som här har fått en ny svensk text av MikaelWiehe. Dock ska jag påpeka att jag faktiskt inledde arbetet inför den här recensionen med att lyssna på Dylan själv, för att komma i rätt stämning kan man säga.
                                                          
Ganska snart inser jag att det här är ofantligt mer trivsamt i mina öron än vad Dylan själv lyckades åstadkomma, och jag vill åter igen betona att det inte nödvändigtvis handlar om samma låtar, bara ett sätt att få en referenspunkt att använda mig av. Dock känner jag till originalen till ett par av spåren och kan där konstatera att de är bland det bättre jag känner till med Dylan.

Nåja, nog om Dylan kanske? Här handlar det ju faktiskt om tolkningar av hans musik och först ut är Things Have Changed som i Wiehes version heter Längesen. Jag finner den språkligt mycket intressantare än originalet medan de musikaliska kvalitéerna kanske tål att debatteras en stund med min inre röst. Att det är Totta som står för sången hade jag initialt lite svårigheter att smälta då jag finner honom aningen för flegmatisk i sitt uttryck för min smak, men efter några genomlyssningar började allt falla på plats. Helt klart en utmärkt tolkning!

Wiehe har en helt annan nerv i sina framföranden vilket blir klart i och med nästa låt: Du Får Hålla Dig Här (You Ain’t Goin’ Nowhere), som visserligen inleds av Totta men som Wiehe sedan tar över i andra versen, men kanske framförallt i Den Blindes Pojk’ (Minstrel Boy) som är en riktigt vass, sparsamt instrumenterad ballad: Vem slänger åt den blindes pojk’ en slant? Vem bryr se om hans väl? Vem slänger åt den blindes pojk’ en slant? Vem tänker offra en styver på hans arma själ? Eller varför inte i den argsinta Ni Som Tjänar På Krig (Masters of War) som eskalerar till en slutlig eruption med orden: Ja, jag hoppas ni dör och att det inte gå fort. Att ni får pinas och plågas för det ni har gjort. Och den dagen ni dör blir en underbar dag. Och jag ska gå dit där ni ligger och jag ska pissa på er grav.

Men briljansen kan inte enbart tillskrivas Wiehe, utan som jag tidigare nämnde så blir Tottas medverkan starkare och starkare för varje genomlyssning. Hans uttryck behöver kanske lite mer tid på sig att växa men ger man bara honom denna tid och försöker att penetrera de texter han ska förmedla inser man snart att den lite intetsägande tonen han begagnar faktiskt är helt i linje med vad musiken behöver. Det finns inte lika tydliga exempel att peka på för hans del men jag kan försäkra om att han gör ett gediget arbete och det här blev förresten hans sista skiva.

Hur som helst är det här en riktigt riktigt bra skiva och oavsett om man gillar eller ogillar Wiehe bör man helt klart införskaffa den här, om så bara för att ta del av den underbara översättningen av Blinde Will McTell, ett sånt porträtt är det få förunnat att bildligt få måla upp med ord. Inte för att Dylan gjorde ett dåligt jobb, men Wiehe är bättre…


9/10

Patty Loveless – Mountain Soul II – 2009


Jag lyssnar på country ibland även om det flyter lite vatten under broarna mellan gångerna. Den här gången har jag snokat reda på ett album med Patty Loveless och det är inte en så pjåkig upplevelse. Jag kan absolut ingen trivia om det överhuvudtaget men jag känner ändå att det är en trevlig upplevelse att lyssna så jag får nöja mig med det. För min del är jag dålig på att nyansera olika country subgenrer från varandra så jag får hitta på en egen terminologi när det gäller detta. Med det sagt kan jag inte kalla det här för riktigt traditionell country eftersom det för mig representeras av några gamla gubbar från förr i världen. Men det är heller inte särskilt mycket rock i det så vad finns det kvar? Det är helt enkelt den musik man förväntar sig av ett countryalbum med en kvinnlig sångare! Svårare än så är det inte…


6/10

The Rasmus – Dead Letters – 2003


Det finns några genrer som jag har svårare för än andra. Alla former av alternativ musik är några av dem! Här görs det dock på rätt sätt och den form av alternativ rock som The Rasmus representerar på den här plattan är riktigt lyssningsbar. Det innebär förstås inte att jag minns särskilt mycket av musiken efter att jag har lyssnat igenom skivan men under tiden den låter är det helt ok! Det är ganska enkla och tillfredsställande melodier och The Rasmus försöker heller inte göra för mycket märkligheter för att stå ut från mängden. Risken finns annars att man försöker göra något som verkligen märks för att världen ska lägga märke till en men The Rasmus behöver inte det. Det funkar helt enkelt ändå!

Det kanske inte är ett band som, efter att ha lyssnat igenom den här skivan några gånger, jag känner att jag måste ha allt med. Jag tror att jag klarar mig ganska långt på denna skivan. Det ger helt enkelt inte den mersmak som de riktigt fantastiska banden kan ge. Helt ok alltså, och både bra framfört och producerat.


6/10

Scorpions – In Trance – 1976



Nä, det här var inget för mig. Det var på tok för flummigt för att jag ska kunna lyssna på det här med den tillfredsställelse som jag skulle vilja. Klaus Maine sjunger heller inte på alla låtar och det märks! Istället är det gitarristen Uli Roth som stämmer upp i två av låtarna, inte till det bättre enligt mig.

Dock får man säga att det här är början till vad som sedan skulle bli ett av världens bästa hårdrocksbandssound som skulle bli igenkänningsbart bland tusentals andra band. Och tänka sig, det är snart 40(!) år sedan. Still going strong skulle man kunna säga om nu inte bandet proklamerat Sting in the Tail som sitt sista album förstås… En lovande början alltså men det håller inte riktigt ända fram!


3/10

Idag i musikhistorien...


...blir allas vår Richard Starkey, mer känd som Ringo Starr, 73 år!

Jack Vreeswijk – Sjunger Vreeswijk – 2009



Jack Vreeswijk har inte det så lätt. I texthäftet skriver han själv om hur han försökt att bryta sig fri från sin ”gamle släkting”. Han gör det med sådan inlevelse att man förstår att det faktiskt inte alltid är en dans på rosor att vara ”kändisbarn” och att det inte alltid handlar om att glida omkring på en räkmacka. Vidare jämför han med någon som haft en billförsäljare till pappa där folk säger att ”du kan sälja bilar du pojk men din farsa var en jävel på att sälja bilar”. Sensmoralen i hela texten är förstås att han har tröttnat på att komma undan sin fars enorma skugga och tänker inte längre be om ursäkt för att han är sin fars son.

Men visst känns det lite märkligt det där med ”sjunger Vreeswijk”? Det kanske bara är jag men en sådan titel ger mig genast information om att det är Jack som sjunger Cornelis sånger. Så behöver det naturligtvis inte alls vara, Jack heter ju Vreeswijk också! Och faktum är att medan det finns sånger skrivna av Jacks ”gamle släkting” finns det också dem som är skrivna av honom själv. Han har helt enkelt slutat att gömma sig från den han är.

Det går ju helt enkelt inte att komma runt att kommentera sångerna från Jacks ”gamle släkting” så vi tar det först. Det är inte de mest kända visorna men hade det varit det hade jag blivit besviken. För en Cornelis-kännare är det dock inga direkta kontigheter. Jack gör dem bra och han har ändrat och arrangerat om här och där för att göra dem mer unika. Bra gjort! Det finns också ett par visor av Taube på skivan, bland annat Sjuttonde Balladen, men den är ju i det närmaste synonym med Vreeswijk så den passar in i kontexten!

Vad är bäst på skivan då, Jacks egna låtar eller de begagnade alstren? Jo, håll i er nu! Det absolut bästa som den här plattan har att erbjuda är Gull är Död, en dikt av Cornelis tonsatt av Jack. Den är faktiskt så bra att det är värt att införskaffa hela plattan bara för den! Men det betyder inte att det andra materialet skulle vara dåligt, bara inte lika magiskt som den fullpoängaren!

7/10