Fantastiskt underbar duett med Lita Ford och Ozzy!
Alestorm - Black Sails at Midnight - 2009
När jag först hörde talas om det här bandet för inte särskilt många veckor sedan fångades jag av själva omslagsbilden på skivan. Det är märkligt egentligen, att man med stor precision kan sluta sig till vad det är för slags musik med detta som enda referenspunkt. Det ska tilläggas att den omslagsbild som pryder den här recensionen är något annorlunda jämfört med den jag såg, då det här rör sig om en specialutgåva med en medföljande DVD, men mer om den senare.
Hur som helst gjorde jag det man kan göra i de flesta skivaffärer numera, provlyssnade en smula och kom snabbt fram till slutsatsen att jag var tvungen att utforska det här ytterliggare! Sagt och gjort, skivan införskaffades och efter några genomlyssningar ska jag här försöka återge mina intryck av den så lättfattligt som möjligt. För det är inte så att känslorna är helt strölinjeformade och entydiga när det gäller det här, det är snarare frågan om ganska komplicerade intryck som inte sällan krockar med varandra.
Eftersom det här är så nytt för mig personligen måste jag börja med att kategorisera vad det är jag hör strömma ur högtalarna. Detta även om det kanske är självklart för dem som redan är familjära med bandet. Utanpå plasten till omslaget fanns en etikett som förklarade innehållet rejält mycket bättre än vad jag trodde när jag först läste kommentaren: Scottish Pirate Metal! Vad som menas med det är fullständigt uppenbart när man lyssnar, men har man hört dem kanske det kan beskrivas bäst som power metal med inslag av folk. Det är vildsint dubbeltramp på baskaggarna, samtidigt som det förekommer Fiol, trumpet och till och med säckpipa. Melodierna för ofelbart tankarna till havs och man kan nästan känna smaken av saltvatten mot ansiktet i låtar som Keelhauled, Leviathan och That famous ol’ Spiced. Det finns förresten och en cover på Wolves of the Sea, som framfördes i Eurovision Song Contest 2008 av det musikaliska projektet Pirates of the Sea.
Det som ligger dem i fatet, för musikaliskt sett är det rätt underhållande musik, är att jag inte riktigt vet om jag ska ta dem på allvar eller inte. Jag är inte säker på om de driver med sig själva och hela musikbranschen eller om de tar sig själva på allt för stort allvar. Visst, det finns gott om andra band som nischar sig och som skriver texter om en enda företeelse, Sabaton, som jag för övrigt tycker är en utmärkt musikalisk jämförelse, med sina krigstexter inte minst. Och det är väl främst detta som jag menar bidrar till de komplicerade intrycken jag var inne på tidigare. Det känns lite Kalle Anka över det samtidigt som jag tycker att melodierna är lät medryckande och att arrangemangen, förutom de piratinspirerade partierna, tillhör den gamla goda skolan av heavy metal som jag verkligen gillar.
Dvd:n då, hur är den? Tja, det är väl ungefär vad man kan förvänta sig, en liveinspelning från Wacken i Tyskland. Det roliga är, att eftersom det här endast är Alestorms andra skiva och låtarna på dvd:n inte finns med på själva skivan får man sig ett smakprov på Alestorms första platta Captain Morgans Revenge utan att behöva anstränga sig extra så att säga. Jag tycker dock inte att Alestorm verkar vara ett särskilt bra liveband av det man får se av deras show, men det är inte det väsentliga utan att få ta del av deras tidigare musik och det är ju alltid kul.
På det hela taget känner jag dock inget sug efter att införskaffa fler skivor efter den här, åtminstone inte per automatik. Det är som sagt underhållande musik och ett annorlunda upplägg, men det tenderar också att bli lite tjatigt i längden. För övrigt vill jag påpeka att bonusdvd:n som ingår just i den här utgåvan av plattan inte ingår i betygsättningen, men om den skulle göra det så skulle den dra ner det totala intrycket något!
6/10
6/10
Aqua - Aquarius - 2000
Jag vet inte om Aqua gjorde flera än två skivor? I alla fall så räcker den här inte upp till knäna av den förra! Det är visserligen fortfarande inte dåligt på något sätt men hit-kvaliteten finns inte där på samma sätt. Det är ok att lyssna på fortfarande och några låtar är fantastiska men det fattas något i helheten som jag inte kan sätta fingret på... Det blir påträngande att lyssna på för mycket i taget och det saknas den där nerven i melodierna som första plattan hade. Men det är ändå helt ok, hyfsat eller vad man nu vill kalla det för.
6/10
6/10
Bob Dylan - MTV Unplugged
Även om jag var alldeles lyrisk i min recension av Bob Dylans nittiotalsalbum Time out of Mind är jag inte helt såld på karln. Jag gillar att utforska och det är roligt när man "har fel" om en artist eller skiva. Man hittar guldkorn och det är egentligen sin egen belöning. Därför gav jag mig på den här med friskt mod. Det är inte dåligt på något sätt men inget som faller mig på läppen heller. Det känns ganska stereotypiskt och Dylan bräker mer än han sjunger. Jag har verkligen önskat att det har skulle vara hur bra som helst men jag tycker verkligen inte det. Låtmaterialet är väl vad folk vill höra antar jag men jag hade hellre sett en något annorlunda repertoar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)