Recension: Kiss – Gene Simmons – 1978

Förr i världen, när man växte upp och kanske tyckte att Kiss var lite häftiga, var Gene Simmons alltid min favorit. Han var lite häftigare än de andra till utseendet. Musikaliskt såg jag dock alltid mest upp till Ace Frehleys låtskrivartalanger! Hur som helst så påminner det här soloalbumet, liksom Paul Stanleys soloalbum, ganska mycket om Kiss vanliga repertoar och det finns inte så mycket uppfinningsrikedom att hämta. Dock är det ganska skoj när Gene Simmons använder falsetten och det gör han med besked vid några tillfällen och det är väl en lite kul touch att inkludera en cover på When You Wish Upon A Star men överlag är det ganska tråkigt. Liksom Ace Frehleys soloalbum införskaffade jag den här redan under min uppväxt, men då på kassett för att jag tyckte det var lite häftigt. Numera vet jag inte om jag tycker det är så bra längre, men omslagsbilden är cool, liksom på de andra soloalbumen, och det är kanske därför man ska ha den i hyllan? Till skillnad från många av de andra soloalbumen är andra halvan av den här faktiskt bättre än den första där den är lite rockigare. För man slås av hur många lugna och fina låtar det egentligen är på den här plattan, det rör ju sig trots allt om demonen i bandet! Lite motsägelsefullt kan man tycka.

6/10

Recension: Kiss – Paul Stanley – 1978

Det här är nog det tråkigaste av de fyra soloalbumen som Kiss gjorde 1978. Inte för att musiken egentligen är dålig utan för att det inte finns någon vidare fantasi i låtmaterialet. Det låter väldigt mycket som Kiss och det är väl lite onödigt när alla fyra hade chansen att skapa något helt eget och annorlunda. Det blir snabbt lite tråkigt och efter som det inte finns några direkt innovativa tongångar jämför med Kiss tidigare plattor tröttnar man rätt snabbt. Det är förvisso inget konstigt eftersom Paul Stanley är väldigt mycket Kiss i sig. Han är van vid att sjunga i bandet och hans röst lämnar inget direkt till fantasin, åtminstone inte här. Plattan är förvisso bättre i början än i slutet och det blir långrandigt efter ett tag även om plattan inte är särskilt lång egentligen. Ett trevligt album att ha helt klart och för en komplettist är det förstås en nödvändighet men klart tråkigast av de fyra soloalbumen.

6/10

Recension: Kiss – Ace Frehley – 1978

Förr I världen var Ace Frehley alltid min favorit när det gäller kompositioner. Hans låtar tilltalade mig mer än någon av de andras alster och Cold Gin och Hard Times från Dynasty plattan är fortfarande låtar som jag håller bland de allra främsta i hela Kiss karriär. Låtarna på det här soloalbumet följer precis samma mönster som man kan räkna med och det låter Ace Frehley om det. Man skulle kanske kunna klaga på det, jag hade ju onekligen invändningar mot Paul Stanleys dåliga fantasi på sitt soloalbum, men det här är mycket bättre musikaliskt sett! Det är enkla melodier och bra gitarriff. Det är kanske inte så mycket stora arrangemang omkring det hela men det är trevligt att lyssna på och jag gillar det! Det är inte lika bra som Peter Criss soloalbum, men klart bättre än Paul Stanleys och Gene Simmons! Det är lite bättre i början än i slutet men det skiljer inte så mycket egentligen, det är ganska jämt och det är bara någon enstaka låt framåt slutet som drar ner totalintrycket något.

7/10 

Recension: Kiss – Peter Criss – 1978

Det här ett väldigt bra album även om det inte påminner om Kiss repertoar överhuvudtaget. Eller så kanske det är tack vare detta faktum som plattan står så markant ut från mängden. Det är ett rockalbum av en helt annan kaliber med arrangemang som går långt utanför trummor, bas och gitarr. Det är piano och stråkar och hela baletten egentligen och man har inte sparat på krutet någonstans. Att Peter Criss senare hoppade av Kiss känns inte som något konstigt med facit i hand och den här plattan som referens och det måste ha varit oerhört frustrerande att vilja göra sådan här musik och ständigt bli dominerad av Gene Simmons och Paul Stanley. Peter Criss utrymme på de tidigare plattorna är ju minimalt. Melodierna är väldigt medryckande och det finns flera spår av riktigt vass hitkvalitet som verkligen sätter sig direkt. Peter Criss är en utmärkt sångare och har mycket blues i rösten även om man förstås främst tänker på honom som trumslagare. Det känns som om musiken betyder någonting för honom och han ger verkligen sin kropp och själ i framförandena som gör att det blir väldigt personligt när han sjunger!

9/10

Recension/Review: The Erotics - Today the Devil, Tomorrow the World - 2010

In English Below

The Erotics:

Today the Devil, Tomorrow the World

2010

Trash Pit TRASHCD 10

 Trash-Pit Records

Har man hört The Erotics tidigare råder det redan från början ingen som helst tvekan om vilka det är som spelar här. Det är en skiva i samma stil som deras föregående Rubbish från 2007 men ändå med en del skillnader. För det första är det här inte ett album som är lika lätt att ta till sig, det kräver några fler genomlyssningar innan det sätter sig ordentligt. Det finns några låtar, där kanske framförallt titelspåret bör nämnas, som är lite starkare än övrigt material men efter några genomlyssningar sätter som sagt sig skivan och den är minst lika bra som föregångaren. Jag tror också att det kommer att hålla längre vilket brukar vara fallet med skivor som är lite svårtillgängliga från början.

Hur som helst så råder det ingen tvekan om att Mike Trash, som sjunger, spelar gitarr och har skrivit allt material har en stor idol – Alice Cooper! Det är inte riktigt lika tydligt här som på föregångaren men ibland är det uppenbart att vill låta som Alice. Men man får ta med i beräkningen att The Erotics är en trio med betydligt mindre resurser än Alice Cooper och om man jämför det här med exempelvis The Eyes of Alice Cooper, som ligger närmast tillhands när det gäller det musikaliska, blir det här förstås lite tunnare i jämförelsen. Fast det behöver inte vara något negativt, och det är det inte heller. Det påverkar nämligen garagekänslan i positiv riktning och det som framförs känns som otroligt äkta!

Men Alice Cooper är inte den enda jämförelsen man kan göra. Jag tycker att man utan vidare, om man bortser från könets skillnader, kan påminnas om Wendy O Williams i någon av låtarna. Det är rock n’ roll med garagekänsla helt enkelt. Det låter inte pretentiöst på något sätt och det är roligt och medryckande att lyssna på. Det är som om man skulle ta sjuttiotalets glamrock och applicera lite Heavy Metal på det! Det handlar alltså ingalunda om någon Glam Metal utan snarare om Glam Rock, fast Metal om ni förstår vad jag menar?

Ska vi tala om texterna så lever The Erotics upp till sitt namn. Fast det är klart, vissa låtar – Hogtied and Waiting kanske ligger mot gränsen till perverterad. Men det är inte på fullt allvar, det är uppenbart och det är väl egentligen något som genomsyrar hela produktionen. Det är gjort lite med glimten i ögat, även om bandet förstås tar sin musik på allvar, och det är det som är så skönt. Att man inte behöver vara gravallvarlig och leta underliggande budskap där det inte finns några att finna. Jag gillar det här, mycket mer än så behöver man val inte säga egentligen, åtminstone inte med ovanstående beskrivning av vad plattans musikaliska inriktning.

7/10

If you’ve heard The Erotics before you immediately recognize the sound from this new album. There’s no doubt about who’s playing. It’s about the same style as on their previous album Rubbish from 2007 with a few differences of course. First, this is an album that doesn’t stand out as fast as the last one did. It takes more time for it to grow and to become really good! There are a few songs, the title track and a few other that stand out as better than the rest, but after listening to it for a few times it equals out in quality. I think that this album will last longer, be fresh longer so to speak, than the previous one and that’s a good thing at the end of the day!

There is no doubt that Mike Trash, who sings, plays the guitar and has written all the material has one major influence – Alice Cooper! It’s not quite as obvious here as on the last album but it’s clear that he wants to sound a bit like Alice. But one has to understand that The Erotics doesn’t have the kind of recourses Alice Cooper can up bring. It’s a trio that doesn’t have the full sound that, for example, The Eyes of Alice Cooper, which seems as an adequate comparison, has. This sounds a bit thinner in the sound department, but that doesn’t have to be a bad thing. The garage feeling benefits from it and it seems almost unbelievably genuine. The guys have fun playing this music, that’s for sure!

But Alice Cooper is not the only comparison to make. I think that I can hear traces of Wendy O Williams here and there. That is if you ignore the gender differences of course. It’s Rock n’ Roll with garage rock feeling, nothing more and nothing less! It’s involving listening for the listener and that’s always a positive thing when it comes to music. Come to think of it, if you took the glam rock of the seventies and applied some metal to it, you have about the sound of The Erotics on this album. Not Glam Metal, but Glam Rock, but Metal, if you know what I mean?

The lyrics lives up to the name of the band - The Erotics! But some songs, like Hogtied and Waiting may be slightly more perverted than that. But it’s not that serious and that’s something that goes for all of the album really. I mean, the band obviously takes the music serious, but there’s some self distance to it. As a listener you don’t have to look for underlying messages and morals because there are none to be found. I like this, and that’s all that has to be said really, with the above description of the music in mind.

7/10