Faktum är att jag har TNTs första platta på köpkassett någonstans. Jag var så tidig med
att införskaffa den att de äldre och mer rutinerade hårdrockarna på min
skola inte ens hade hört talas om bandet
när jag kom dragandes med min kassett. Efter det (1982) dröjde det några år
tills Tell No Tales (1987)
införskaffades på vinyl. Jag minns den som riktigt bra hårdrock med en
strålande vokalist. Första plattan har jag dock inga minnen av.
Nu var det dock dags att införskaffa något mer och det
var väl mer en slump än något annat att valet föll på TNT och just den här plattan från 1999 men jag tyckte det kunde
vara intressant att undersöka vad ytterligare ett decennium gjort för bandet.
Jag känner inte igen så mycket men det är nog nogåt som
snarare beror på mig än på de musikaliska kvaliteterna. För även om jag har
vissa nostalgiska minnen till Tell No Tales är det snarast endast titelspåret,
en snabb rivig låt, som minnena kretsar kring. Men oavsett vad jag känner igen
eller inte så gillar jag definitivt vad jag hör! Det är traditionell hårdrock
spelad på bästa sätt, jag önskar att jag hade följt det här bandet mera under
åren som har gått och är faktisk imponerad över hur väl det låter trots att det
inte är ett särkilt enhetligt album.
Det spretar lite åt alla möjliga håll och vanligtvis
skulle jag nog hävda att är något negativt men här tycker jag faktiskt att det
är tvärtom. Det finns så mycket olika stilar, FM-rock, Hårdrock, en riktig
punklåt nästan och ett par riktigt skönsjungna ballader också. Och allt samsas
och blir faktiskt homogent även om det låter motsägelsefullt. Jag är väldigt
imponerad av sångaren Tony Harrell
som gör ett fantastiskt jobb både med de riktigt röjiga låtarna och med de
vackra balladerna. Jag vet inte vilket han gör bäst faktiskt.
Eftersom det handlar om hårdrock och inte om Heavy Metal
vilket det allt som oftast verkar göra nuförtiden är inte gitarriff lika
viktiga. Hårdrock är mera en utveckling av rocken med Heavy Metal nästan
befinner sig i ett helt annat härad. Trots detta finns det också några riktigt
tunga och medryckande gitarrpartier som jag gillar skarpt! Ronni Le Tekrø som dessutom är den enda originalmedlemmen som
medverkar på plattan gör ett bra jobb med gitarren helt klart! Det är också han
och sångaren som står för alla kompositionerna på skivan och jag klagar inte!
Det låter hur bra som helst.
Så vitt jag vet är bandet fortfarande aktivt även om man
har rört om lite bland bandmedlemmarna. Till exempel lär originaltrummisen Diesel Dahl vara tillbaka bakom
trumsetet och sångmicken lämnats över till Tony
Mills. Det skulle vara intressant att ta reda på hur det låter någon gång
men tills vidare nöjer jag mig med den här ett tag till!
7/10
