Jag har tidigare konstaterat, inte minst när jag skrev på en W.A.S.P. diskografi för ett tag sedan,
att jag har en extra fascination för debutplattor och den här är inget
undantag. Det är mera rå energi än vad som oftast följer och låtarna är oftast
av en högre klass än de som sedan måste stressas fram till uppföljningsalbumet
för att blidka skivbolagens tidsplaner för releaserna. Och den här skivan är
inget undantag, de flesta av låtarna framförs fortfarande live och det finns
väl egentligen bara ett eller ett par exempel som inte faller inom ramarna för
perfektion!
Sättningen är något annorlunda med hur det ser ut i dag
och det är väl egentligen bara ”stommen” i bandet – Steve Harris och Dave Murray
som finns med än idag. Övriga roller står Paul
Dianno (sång), Dennis Stratton
(gitarr) och Clive Burr (trummor)
för. Instrumentalisterna har jag inga direkta synpunkter på då de framför
musiken på ett bra sätt. Och jag har heller inget emot Paul Dianno som sångare, hans röst passar utmärkt till låtarna på
den här skivan även om det hörs att han har en bit kvar till det förstklassiga röstomfång
som Bruce Dickinson senare skulle
tillföra.
Men även om jag gillar Paul Diannos röst och hans sång på den här skivan så är det nog,
ironiskt nog, han som drar ned betyget från vad som skulle kunna ha varit. Nej,
jag ska inte lägga hela skulden på honom men det är som sagt ett par låtar som
sticker ut som lite svagare än övrigt material och jag vet inte om det beror på
att han inte riktigt klarar av att leverera dem på ett sätt som de skulle
behöva eller inte. Det kan också vara så att Remember Tomorrow och Strange
World, som låtarna heter, är en smula för psykedeliska för mig, men
psykedelisk rock eller heavy metal är inget som ligger mig särskilt varmt om
hjärtat.
Ska vi prata om de positiva aspekterna av albumet, som är
betygligt fler än de negativa, så är det bara att välja valfri klassiker,
vilket resten av materialet är. Titelspåret Iron Maiden, Running
Free, Phantom of the Opera, baserad på den klassiska roman som senare
även skulle bli musikal med musik av Andrew
Lloyd Webber, instrumentala Transylvania, Charlotte the Harlot och Prowler.
Har jag glömt någon nu? Sanctuary var inte med på den
brittiska originalutgåvan av skivan, men väl på den amerikanska utgåvan och den
finns med på nyutgivningen. Jag gillar dock originalutgåvor och kommer att
behandla den som den singel som det ursprungligen var enligt mitt sätt att se
det.
Steve Harris
är inblandad i de flesta av kompositionerna, faktiskt alla utom Charlotte
the Harlot som Dave Murray
står som upphovsman till och soundet på den här första skivan skiljer sig lite
från vad som komma skall. Det är ganska direkta och raka tongångar utan
krusiduller och producerades av Will
Malone. Det är ganska det okomplicerade soundet som gör att jag gillar
skivan så mycket som jag gör, vad vet jag? Hur som helst är det här riktigt
riktigt bra!
9/10
