Degüello (1979) – Efter den numera legendariska Tejas turnén – World Wide Texas Tour,
som lär ha varit minst sagt spektakulär, med både boskap och skallerormar på
scen, tog bandet sin första megapaus. När de åter förenades för fler spelningar
och skivinspelning hade Dusty Hill
och Billy Gibbons oberoende av
varandra odlat sina numera berömda skägg. Det är åtminstone det som ryktas och
visst låter det väl bättre om man hävdar slumpen än om det skulle vara en medveten
manöver av bandet?
Hur som helst vill jag påstå att
det här är första skivan där man experimenterat ordentligt med sound och musik.
Förutom sedvanliga trummor, bas och gitarr återfinns också en blåssektion. Det
är ”The Lone Wolf Horns” som bidrar
med barritone, alto och tenorsaxofoner. I själva verket är det Gibbons, Hill och Beard som
återfinns bakom denna trio och i en senare intervju har jag sett det hävdas att
de inte riktigt visste hur man skulle spela saxofon, men hittade på ett sätt
att göra det i alla fall. Misstänkt likt ett sätt att skapa mystik kring sig
själva tycker jag men jag kan inte förneka att det låter riktigt bra!
Urvalet av låtar är ganska
ojämnt, vilket förstås inte behöver ha något med de kvalitativa egenskaperna
att göra. Snarare är de så att instrumenteringen med eller utan blåssektionen
gör att soundet förändras drastiskt mellan låtarna. Jag tycker att man hittar
en del countryinfluenser även på Degüello, liksom på föregående Tejas,
men framförallt tycker jag att humorn lyser igenom för första gången. De verkar
inte ta det så allvarligt samtidigt som spelglädjen och livekänslan som varit
närvarande på de tidigare plattorna saknas en hel del. Det är helt enkelt en
producerad skiva och inget som känns jammat.
Hur som helst finns det många
höjdare här, med eller utan saxofoner. I Thank You, som är en Isaac Hayes
cover, She Loves My Automobile, Cheap Sunglasses, Hi FI Mama och A
fool for Your Stockings. Helt enkelt ett album om (bak)fylla,
snabba bilar och mer eller mindre lättfotade kvinnor. – 7/10
