Jag har under sen senaste tiden
börjat lyssna igenom en hel del plattor med tidiga Deep Purple. Alltså inte med nödvändighet de allra tidigaste
skivorna utan snarare de som blivit klassiker med åren: In Rock, Stormbringer, Burn
etc. och kan konstatera att de skivor med den klassiska sättningen (Paice, Gillan, Blackmore, Lord och Glover) ingalunda är de bästa. David Coverdale gör ett grymt jobb på
de skivor han medverkar på och många av de bästa låtarna finns också här.
Dessutom har jag tidigare konstaterat att The House of Blue Light, som gjordes
efter återföreningen är fantastiskt bra och där var därför intressant att
lyssna på det här albumet som kom i ungefär samma tidsperiod. Musikaliskt påminner
det en hel del om just The House of Blue Light, vilket
verkligen inte kan ses som någon nackdel, åtminstone inte som isolerad
observation (hade hela katalogen låtit likadant kanske det hade varit ett
problem). Det är inte lika klockrena melodier, men jag har å andra sidan inte
lyssnat på den här plattan i femton eller tjugo år än heller, men det är mycket
homogent. Dock blir det aldrig tjatigt eller tråkigt även om man känner igen
sig i de musikaliska eskapaderna direkt! Det här är musik man inte tröttnar på
i första taget, det är helt klart. Och även om det inte finns några egentliga
höjdpunkter kan man spela skivan om och on igen utan att den lider av det!
