Bengt Sändh & Finn Zetterholm – Snus Mus och Brännvin – 2008

Jag kan helt enkelt inte gå förbi en skiva med Finn Zetterholm utan att köpa den. Ofta får man Bengt Sändh på köpet men det kan jag leva med, han tillhör väl inte mina största favoriter men jag har å andra sidan inget emot honom heller. Det här visade sig vara en liveskiva inspelad 1994 i mina hemtrakter, nämligen hos Tomaz Krukmakare i Vinslöv. Som sådan inspelning har den ett värde bortom det musikaliska (som faktiskt inte är speciellt högt), det är nämligen underhållning utan dess like. Både Finn och Bengt skojar och står i, får med publiken på sina dumheter och… roar helt enkelt. Det är snuskiga visor där man inte skäms för könsord eller liknande glosor och så är det snapsvisor. Den som är bekant med den kultförklarade skivan Folklår med dessa båda herrar känner förstås igen det allra mesta av de snuskiga visorna. Man kan också säga att många av snapsvisorna finna med på Bengt Sändh och Rune Anderssons skiva 54 Supvisor, så det är inget nytt under solen för min del. Det som räddar skivan, för varken Bengt eller Finn gör särskilt bra ifrån sig rent musikaliskt, är att det är roligt! Och då menar jag inte nödvändigtvis låtarna i sig utan stämningen som fastnat på skivan. Publiken tjuter av skratt och det märks att både Finn och Bengt har roligt! Medverkar gör också Sture Nordin på bas och Jan ”Tollarparn” Eriksson på piano och så ett par körtjejer som sjunger ännu bedrövligare än artisterna själva.

8/10 

Recension: Creed – My Own Prison – 1997

Jag är väl egentligen inte så bevandrad i varken Grungen eller den mer radiovänliga Postgrungen som Creed väl egentligen tillhör. Därför har jag inga direkta referensramar att ta till och jämförelserna kan lätt bli både vida och ovidkommande för de mer insatta. Dock fick jag för mig att jag skulle införskaffa detta hyllade debutalbum, som tydligen sålt platina sex gånger om bara i USA. Nu brukar ju inte försäljningsframgångsrika skivor attrahera mig speciellt mycket men det här var faktiskt riktigt bra! Jag vet inte om jag vill drista mig till att kalla det för undantaget som bekräftar regeln men melodierna var riktigt sköna och soundet, som andas lätta bluesinfluenser, inspiration från hårdrocken och bröliga och luddiga gitarriff tilltalar mig mycket mer än vad jag hade förväntat mig! Det är lågmält och kraftfullt på samma gång och undviker att vara så förutsägbart som radioanpassad musik lätt kan bli på ett strålande sätt. Jag är tagen och känner mer smak och ett bättre betyg än så kan man väl knappast ge (även om det såklart går att gradera detta något)? Dessutom bjuder albumet på kanske hela nittiotalets mest talade omslag!

7/10