Creed – Full Circle – 2009

Jag blev så begeistrad i Creeds debutalbum – My Own Prison, när jag skrev om det för några månader sedan att jag var tvungen att förboka detta nya album när jag hörde talas om att en återförening var på gång. Och utan att räkna mig till experterna på området tycker jag att man snabbt känner igen sig i soundet. Det är välproducerad radiovänlig postgrunge som både är mjukare än debuten och mer detaljerad också. Det känns som om kompositionerna är mera genomarbetade och det är inte nödvändigtvis en bra egenskap. Missförstå mig inte nu, det låter hur bra som helst och det är förstås mycket kompetent musicerat och skrivet, men det blir också lite slätstruket och även om jag egentligen inte vill ta ordet tråkigt i min mun är det precis det som är lite av problemet. Man får inget med sig efter lyssnandet och när man lyssnat färdigt på skivan är den bara… slut! Det finns inga direkt minnesvärda låtar som verkligen hänger med och som är sugen på att höra på om och om igen och sällan har väl ett album varit så synonymt med epiteten som åtföljer vår definition av sitt betyg. Hyfsat – kompetent, ungefär vad som kan förväntas, dock utan att glänsa eller utmärka sig på något särskilt sätt men lär heller inte utgöra någon besvikelse.

6/10 

Recension: Creed – My Own Prison – 1997

Jag är väl egentligen inte så bevandrad i varken Grungen eller den mer radiovänliga Postgrungen som Creed väl egentligen tillhör. Därför har jag inga direkta referensramar att ta till och jämförelserna kan lätt bli både vida och ovidkommande för de mer insatta. Dock fick jag för mig att jag skulle införskaffa detta hyllade debutalbum, som tydligen sålt platina sex gånger om bara i USA. Nu brukar ju inte försäljningsframgångsrika skivor attrahera mig speciellt mycket men det här var faktiskt riktigt bra! Jag vet inte om jag vill drista mig till att kalla det för undantaget som bekräftar regeln men melodierna var riktigt sköna och soundet, som andas lätta bluesinfluenser, inspiration från hårdrocken och bröliga och luddiga gitarriff tilltalar mig mycket mer än vad jag hade förväntat mig! Det är lågmält och kraftfullt på samma gång och undviker att vara så förutsägbart som radioanpassad musik lätt kan bli på ett strålande sätt. Jag är tagen och känner mer smak och ett bättre betyg än så kan man väl knappast ge (även om det såklart går att gradera detta något)? Dessutom bjuder albumet på kanske hela nittiotalets mest talade omslag!

7/10