Om man har den föregående
plattan – Destroyer, från samma år i
bakhuvudet blir det här en kopiös besvikelse. Det är inga direkt utmärkande
låtar och allt blir liksom en enda sörja. Och faktum är att jag nästan kände
mig lite irriterad i slutet av albumet och hoppades att det snart skulle vara
slut! Det är märkligt, för det är egentligen samma typ av musik som Kiss
levererat tidigare men här blev det väl helt enkelt för mycket! Ingen
utveckling framåt (utan snarare ett steg tillbaka efter Bob Ezrins inblandning på förra
skivan) gör att det blir mediokert och lite tråkigt i mina öron. Som vanligt så
delar Gene, Paul och Peter på mikrofonen och det där
är väl egentligen ganska unikt? Jag vet inget annat band som gjort på det
sättet i alla fall!
