Det tog mig inte till Ronnie James Dios död att upptäcka vilken fantastisk sångare han
var men det tog mig ungefär så länge innan jag insåg att jag verkligen behövde
ha några fler än de allra tidigaste plattorna med honom. Jag var med i början
på 80-talet och införskaffade Holy Diver
och The Last in Line på vinyl. Sedan
var det stopp och jag vet inte riktigt varför. Kanske var det för att den typen
av musik som Dio representerar, inte
riktigt passade mig då, jag vet faktiskt inte.
Men ska den som ger sig. Jag har numera införskaffat några
album till och av dem tycker jag att det här står ut! Jag gillar det verkligen.
Det är ingen musik som försöker göra sig spektakulär för sakens egen skull utan
det är helt enkelt välskriven och stabil hårdrock. Kanske inte av den mest
klassiska skolan och det drar väl lite mot Heavy Metal men bra är det! Det är
lätta refränger man genast känner igen och som sätter sig redan efter ett par
genomlyssningar. Texterna är typiskt Dio,
helt oförklarliga i synnerligen abstrakta lijner. Jag gillar dem lika mycket
som jag gillar musiken. Det är så här ett riktigt bra Dio-album ska vara!
8/10
