Dio – Killing the Dragon – 2002

Det tog mig inte till Ronnie James Dios död att upptäcka vilken fantastisk sångare han var men det tog mig ungefär så länge innan jag insåg att jag verkligen behövde ha några fler än de allra tidigaste plattorna med honom. Jag var med i början på 80-talet och införskaffade Holy Diver och The Last in Line på vinyl. Sedan var det stopp och jag vet inte riktigt varför. Kanske var det för att den typen av musik som Dio representerar, inte riktigt passade mig då, jag vet faktiskt inte.

Men ska den som ger sig. Jag har numera införskaffat några album till och av dem tycker jag att det här står ut! Jag gillar det verkligen. Det är ingen musik som försöker göra sig spektakulär för sakens egen skull utan det är helt enkelt välskriven och stabil hårdrock. Kanske inte av den mest klassiska skolan och det drar väl lite mot Heavy Metal men bra är det! Det är lätta refränger man genast känner igen och som sätter sig redan efter ett par genomlyssningar. Texterna är typiskt Dio, helt oförklarliga i synnerligen abstrakta lijner. Jag gillar dem lika mycket som jag gillar musiken. Det är så här ett riktigt bra Dio-album ska vara!

8/10

16:e maj i musikhistorien

Idag är det tre år sedan Ronnie James Dio lämnade oss.. RIP

Recension: Dio – Holy Diver – 1983

Jag köpte den här plattan när det var i princip ny och då på vinyl men jag fastnade aldrig riktigt för den. På den tiden var det väl ett par låtar, eller åtminstone titelspåret, som höjde sig över mängden och som blev det man lyssnade på om och om igen. I samband med Ronnie James Dios tragiska bortgång införskaffades den på CD för av någon anledning blir man intresserad av anledningar som egentligen inte har med det rent musikaliska att göra. Stora konstnärer blir ännu större efter sin död och så vidare. Hur som helst så införskaffades den och den är betydligt bättre än vad jag mindes den som. Det är fler låter, förutom Holy Diver, som är riktigt bra men det är å andra sidan låtar som oftast brukar leta sig in på samlingsplattor, Don’t Talk to Strangers och Rainbow in the Dark, men även inledningsspåret Stand up and Shout är riktigt bra. Övrigt material är förstås också bra, men det är de fyra låtarna som höjer sig över de andra tycker jag. Sången kan man inte klaga på, arrangemangen kan man inte klaga på och produktionen är det väl inget fel på egentligen. Det är väl lite produktion ”light” om man mäter med dagens mått kanske. Men man ska också komma ihåg att den här skivan är från mitten av åttiotalet och man gjorde på ett lite annorlunda vis, hade annan tekniskt utrustning och så vidare. Det låter lite tunt, men å andra sidan är det Dios första soloalbum, även om han absolut inte var någon nybörjare vid den här tiden. Han hade hunnit med att vara sångare i både Elf, Rainbow och Black Sabbath som ledde till stora framgångar.

7/10

Dio - Diamonds (the best of)

Den här samlingsskivan har väl några år på nacken vid det här laget. Följaktligen finns inga av de senare alsterna med. Utan att vara helt säker på antalet gissar jag att den spänner över de fyra eller fem första skivorna. Det finns inga direkta överraskningar bland låtarna och känner man till lite av Dios karriär kommer man att tycka om allihop skulle jag tro. Man har så klart sina favoriter men det finns ingen som är direkt olämplig för samlingen. Helt klart en lyssningsvärd samling när andan faller på.