Cornelis Vreeswijk
Medborgare – Tack och Adjö
2007
Silas Bäckström Produktion
AB: SBCD523
När jag skrev om en liveskiva som heter TillSist var jag alldeles lyrisk, men jag nämnde också den här som skulle
vara en ännu senare liveinspelning med Cornelis än Till
Sist. Faktum är att detta påstås vara hans näst sista spelning i livet
så det är väl sannolikt att man denna gång inte lyckas hitta mer livematerial
från senare datum. Med detta i bakhuvudet är det förstås inte svårt att hävda
att det här är en kulturklenod av sällan skådade proportioner. Med detta i
bakhuvudet är det förstås inte svårt att hävda att det här är en kulturklenod
av sällan skådade proportioner och det finns ett informativt stycke text i det
medföljande häftet skrivet av Bengt
Sändh, eller rättare sagt ett utdrag ur hans bok Cornelis i Mitt Minne,
som handlar just om den här sista turnén. Men allt det där saknar egentligen
betydelse om man ska bedöma de musikaliska kvaliteter som egentligen framförs.
Och det är med sorg i hjärtat jag konstaterar
att Mäster Vreeswijk faktiskt känns
ganska trött. Sannolikt har sjukdomen mattat honom och i kombination med en
dålig mix, åtminstone vad gäller ljudvolym, mellan presentationerna och själva
låtarna är det svårt att höra vad han pratar om emellanåt. Dock måste det
tillstyrkas att inlevelsen under själva låtarna inte går att klaga på! Det
finns några små lustigheter när det gäller låtvalen också, det är annorlunda
versioner och ett par riktiga ögonbrynshöjare också faktiskt. Att Cornelis krypt till korset och valt
att framföra Hönan Agda, som han i flera intervjuer tagit avstånd ifrån och
sagt att han varit omåttligt trött på, känns snarast som ett sätt att inte
förvägra publiken vad den vill han längre och som ett sista försök att ödmjukt
bjuda på sig själv. Kulturarbetare, säger han själv flera gånger om både sig
själv och sina medmusikanter och det är kanske så man ska se honom så här i
elfte timmen. Publiken ska underhållas, det är kanske inte svårare än så det
ska vara oavsett om man väljer att kalla honom för en trubadur, bluessångare
eller estradör.
Musikaliskt sett pendlar låtarna mellan en stor
tidsperiod och att se inspelning som ett slags ”Best of Cornelis” är inte särskilt svårt. Versionerna av låtarna är dock egensinniga och när det inte rör
sig om bluesiga tolkningar så är det mycket sambainspirerat. Märk
Hur Vår Skugga framförs delvis på holländska och även om publiken inte
förstår ett ord kommer han undan med det. Han skojar bort det hela lite och
förklarar att holländarna heller inte förstod texten. Fast det är klart, att
tolka Carl Michael Bellmans text är
kanske inte det allra lättaste ens på originalspråket. Hur mycket som
försvinner eller tillkommer i översättningen vet jag inte.
Men kulturskatt eller inte så har skivan inte
riktigt den inlevelse som Till Sist hade, den känns som sagt
tröttare och vill man sjunga med i sångerna är det nästan omöjligt. Cornelis
blueskänsla gör att han verkar ta det hela lite adlib och det är väl egentligen
bara de mest taktfasta låtarna som Digital Reggae och Skyddsrumsboogie
som lämpar sig om man vill vara med och skråla. Dessutom tar han sig vissa
textmässiga friheter och har ändrat lite här och där i jämförelse med de mest
kända versionerna på många av låtarna.
Ett par månader senare var han borta…
7/10
