Jennifer Davids
Predictible
2001
Polydor 547 831-2
Det här albumet är vid första anblicken inte lika starkt som
Jennifers andra platta Brand
New Start. Men efter några lyssningar växer det betydligt. Inte för att
det här känns unik på något sätt utan snarare för att låtarna sätter sig i
hjärnbarken och man kommer på sig själv med att tycka att den fungerar utmärkt
som bakgrundmusik medan man gör något annat. Det är väl i och för sig inget bra
omdöme, men jag finner ändå att en del musik lämpas sig utmärkt till denna typ
av aktivitet. Inget man stör sig på, men heller inget man måste koncentrera sig
på och som kräver ett knäpptyst lyssningsrum för att uppskattas. Det är också
en styrka menar jag.
Plattan innehåller annars främst popballader med lite stänk
av soul men är klart tuffare producerad än Brand New Start. Anledningen till
detta var att bolaget trodde skivan skulle vara lättare att sälja om den lät lite
mera som Shania Twain eller Faith Hill. Men låtarna är heller inte Jennifers egna och det märks att de
inte ligger henne lika varmt om hjärtat och att hon inte är riktigt bekväm i
den stil som skapats åt henne. Trots detta levererar hon klatschiga refränger
som snabbt sätter sig i låtar som Love, Pain and the Whole Damn Thing
som också blev singel och letade sig in på den tyska Top 100 Single Charts och
i den tämligen pekorala Don’t Ever Let Me Go: oh baby hold me/let the mystery unfold
baby/you’ve got my soul baby/don’t ever let me go/it’s love baby, no maybes/you
make my heart beat so crazy/show me there’s no way/you’re ever gonna let me
go/don’t ever let me go.
Bättre är den text som pryder refrängen på plattans mest
countryinfluerade spår; Someone Else’s Dream: she was daddys little girl/mommas little
angel/teachers pet, pageant queen/she said all my life I’ve been
pleasin’/everyone but me/waking up in someone else’s dream. Jag tycker den
klart belyser faran med att leva ut andra människors drömmar och inte tänka på
sina egna ambitioner i första hand. Ett slutgiltigt uppvaknande beskrivs med orden: now she’s got twenty seven candles on her cake/and she means to make
her life her own/before there’s twenty eight. På något sätt belyser
detta också det ställningstagande Jennifer själv tagit till plattan så här i
efterhand. ”Att göra ytterliggare en platta med samma producenter hade gjort
mig väldigt olycklig av olika anledningar” [red översättning].
6/10
