Mordant – Back From Hell – 2008 - DEMO

Mordant är ett band som redan funnits i olika konstellationer ett tiotal år. Deras influenser om man får tro dem själva är pionjärerna inom black metal – Venom och svenska Bathory. Musiken har alltså ambitionen av att vara lite old-school vilket märks ganska tydligt, det är inga speciellt märkvärdiga melodier och inga speciellt avancerade låtstrukturer heller, men ändå lyckas låtarna sättas sig och man kommer på sig själv med att nynna på både gitarrslingor och sång långt efter att man stängt av. Detta måste betecknas som positivt. Något som jag inte riktigt får kläm på är dock hur de klarar en livespelning då bandets trummis Necrophilliac, tydligen även spelar gitarr på demon. Jag vet heller inte riktigt hur de ställer sig till sin image, men jag får uppfattningen av glimten i ögat när jag, i kombination med konvolutbilden, läser vad medlemmarna kallar sig för: Bitchfire, Necrophilliac, Carnage och Soulmolester. Visserligen är artistnamn av detta slag inte ovanligt inom den extrema musikstil som det handlar om, men…

Först ut, av de tre spåren demon innehåller, är det vildsinta titelspåret Back From Hell, som nästan får mig att tänka i gargagepunk termer. Det som avviker från detta är det karekteristiska growl sångaren beganar sig av i bästa death metal stil och de gitarrslingor som ligger utanpå själva ljudmattan. Trummandet är stabilt och även om det inte utmärker sig på något sätt, än att ge punkkänslan i och med sin rytm, ger det en gedigen känsla åt musiken. Fall of Holiness är lite annorlunda, den känns mer kromatisk, framförallt gitarrtekniskt och har också en betydligt större variation i trummandet, det är en del snabbare passager med dubbeltramp och så vidare.  Under refrängerna ligger det en sologitarr unisont med sången som för tankarna mer till Power Metal än den extremare variant av musik som det utger sig för att vara. Detta passar dock bättre i mina öron än den första låten. Det är mer musikaliskt, mindre statiskt och roligare att lyssna på helt enkelt. Sist ut är Infernal Evil, som för mig låter klart mest avancerad, åtminstone vad gäller strukturen. Snabba gitarriff som känns som en korsning mellan Iron Maidens Transylvania och Be Quick or Be Dead inleder, och är också ett återkommande tema. Jag gillar skalorna i denna, som får mig för tankarna en smula åt orienten. Det finns även här en sologitarr som ligger i refrängerna i likhet med Fall of Holiness.

6/10

Lord Belial - Revelation - 2007

Lord Belial

Revelation

2007

Regain Records: RR 114

Det här är en platta som växer med varje lyssning och det som från början mest lät som kaos i mina öron har sedan utvecklats till melodiösa melodislingor. Det vill säga om man plockar ned musiken i sina minsta beståndsdelar och inte tar hänsyn till de brutalt pumpande baskaggarna, gitarristernas tremoloteknik och de karakteristiska (o)ljud som kommer från Thomas Backelins strupe och som ofelbart för tankarna till legendariska Bathory.

Som Ni förstår av ovanstående beskrivning är det här en ganska brutal platta, långt mer så än Lord Belials förra alster Nocturnal Beast som kändes mer stämningsfull och harmonisk. Gemensamt är dock en genomtänkt atmosfär samt en början och ett slut på albumet. Vi får ta del i en musikalisk resa där introt 7th Seal introducerar och inleder den brutala Ancient Splendor som genast bevisar att det här är ett album att räkna med. Det är kompromisslöst, hårt och brutalt men inte utan nyanser och välskrivna harmonier.

Plattan fortsätter lika brutalt med titlar som Aghast, Death as Solution och Unspoken Veneration och håller en ganska jämn rytm som vid första lyssningen lätt blir lite tråkig och tjatig. Man går miste om en del dynamik, som mestadels beror just på de typiska tremoloteknikerna och det oerhörda hamrandet på baskaggarna. Å andra sidan får den som föredrar progressiva och tempoväxlande låtar sitt lystmäte framåt slutet med variationsrika låtar som Gateway to Oblivion och semimelodiösa Unholy War. Lägg till detta den mörka och förhållandevis långsamma Black Wings of Death som är ett lysande exempel på gediget låtskrivande. Man bevisar också att tempo inte alltid är allt man måste uppnå och det här är otvivelaktigt plattans tyngsta låt.

Men att varken tyngst eller snabbast nödvändigtvis behöver betyda bäst blir uppenbart i det avslutande spåret – Grievance. Det är en sparsamt instrumenterad avslutning som, förutom en del rent och mindre rent gitarrljud och ljudeffekter som får det att krypa längs ryggraden, även har några få textrader som nästan går att uppfatta. Men att invända mot problematiken att inte uppfatta texten med ett otränat öra känns inte riktigt relevant. Det vore att invända mot hela genren och inte heller värdigt de kvalitéer varken albumet Revelation eller bandet Lord Belial besitter.

Trots det kan jag inte blunda för mina egna preferenser och tvingas därför låta detta dilemma, styggelse eller inte, avspegla sig en aning på betyget.

7/10