Lord Belial – Kiss the Goat – 1995 - Debuten!

Även om man inte alltid varit med ett band redan från början och följt deras utveckling från starten är det ibland intressant att gå tillbaka till rötterna och höra hur allting egentligen började. När det gäller Lord Belial, som jag recenserat några skivor av, upptäcker man att de faktiskt i början av sin karriär lät lite annorlunda än på de plattor som jag recenserat. Det är mera korsning av Thrash-strukturer i låtarna och mindre Black Metal än vad som senare skulle bli verklighet. Jag gillar den här typen av mer variationsrik musik, där tempoväxlingarna är frekventa och där man inte med nödvändighet måste nyttja samma tremoloteknik i varje låt hela tiden. Det är intressanta rytmkonstellationer och till och med något som låter som akustisk gitarr vid något tillfälle. En mycket smakfull platta med ett brutalt sound och som definitivt visar var skåpet ska stå! Bra jobbat grabbar!

8/10 

Lord Belial - The Black Curse - 2008

Lord Belial:

The Black Curse

2008

Regain Records RR146

Det är ju typiskt att just det band som fick mig att få upp ögonen för en mer extreme musikstil – Black Metal, än vad jag tidigare varit van vid nu lagt ner sin verksamhet. Det är väl ödets försyn kanske, vad vet jag… Men eftersom orsaken handlade om hälsoproblem – Trummisen Micke Backelins tinnitus, är det svårt att argumentera emot beslutet. Hälsan måste alltid komma i första rummet även om det värker i hjärtat.

Nåja, hur låter plattan då? Känner man igen sig från de föregående plattorna eller har de skapat ett helt nytt sound? Svaret är nog lite av både ja och nej. Visst känner man igen sig och Thomas Backelins väsande skrikande är det svårt att ta fel på och redan i den vildsinta inledningslåten Pazuzu – Lord of Fever and Plague är det ställt bortom allt tvivel vad det här handlar om. Man känner också igen sig musikaliskt i de väldig raka rytmerna där gitarrernas tremolotekniker baserar sig i lika stora fjärdedelar. Trummorna ligger som en ljudmatta ganska långt fram i ljudbilden som sig bör och är mycket passade till musiken. Men det finns också nyansering där tempot tas ned och andra rytmer vävs in i grundkonceptet och det är alltid lite trevligt med variation tycker jag.

Lyssna bara på andra låtens intro – Trumpets of Doom, där tankarna går till ett av Steve Harris (Iron Maiden) basgångsintron. Det dröjer heller inte särskilt länge innan man hör något som i bakgrunden låter som ett piano, det är kanske ingen direkt melodislinga som frambringas men väl en del av det musikaliska kompet och det passar utmärkt i relation till den övriga musiken. Man börjar också upptäcka mer komplexa melodier och låtstrukturer än vad som tidigare varit fallet och det är helt klart ett extra plus i sammanhanget. Det är inte ett stenhårt tempo hela tiden och det finns definitivt andra musikaliska kvalitéer än aggressivitet!

Jag tycker också det finns en mer framträdande roll för den synth som ofta ligger i bakgrunden och skapar stämning. Det är självklart fortfarande inte den viktigaste beståndsdelen, men jag tycker jag lägger märke till den mer än vad jag tidigare har gjort. Textmässigt handlar det (förstås) om mörka texter som för ett otränat öra kan vara svåra att uppfatta och jag påstår ingalunda att jag är särskilt bra på att urskilja vad som frambringas men det är ändå betydligt mycket lättare att, åtminstone, uppfatta delar av den när det gäller Lord Belial än många andra band. Det är åtminstone sant när det gäller den här skivan.

Det finns föresten några passager med riktigt ren ”pratande” röst också och några där någon typ av kör förgyller musiken. Den får ett annat djup när den ställs i relation till Thomas väsande demonröst. Naturligtvis är det mycket passade just i Antichrist Reborn då det får en mässande känsla. En låt som för övrigt känns som ett oerhört passande preludium till efterföljande Primordial Incarnation, som för mig är plattans absolut starkaste låt. Den är mörk och inte supersnabb, även om baskaggarna ligger som en matta i ljudbilden. Och har formen av en mässa av något slag. Det är åtminstone min tolkning: Ring the bell, turn to the North/Drink the blood, take heed of the voice of the chant/Ring the bell, turn to the South/ Drink the blood, take heed of the voice of the presence […]Ring the bell, turn to the East/Drink the blood, take heed of the voice of the Future/Ring the bell, turn to the West/ Drink the blood, take heed of the voice of the Past.

Det här är också den låt som förändrar skivan en smula, eller rättare sagt den musik som följer efter denna. Det är mer innovativt än vad man är van vid och heller inte riktigt lika raka rytmer. Det blir mer avancerat och också lite mer traditionella riff, som jag personligen gillar. Vi bjuds på skalor som låter lite åt det orientaliska hållet i Ascension of Lillith och det är mycket klädsamt och passar helt och hållet in i produktionen, för som vanligt känns det som om det finns en början och ett slut på plattan, inte bara tio individuella låtar.

Sammanfattningsvis finner jag alltså det här vara en variationsrik platta med många bra melodier och klangkonstruktioner. Jag tycker också att basen fått en mer framstädande roll än tidigare vilket naturligtvis gör att man får ytterliggare en dimension i musiken att lyssna på. Som vanligt gäller också att verkligen lyssna aktivt för att upptäcka alla små variationer.

8/10

Lord Belial - Revelation - 2007

Lord Belial

Revelation

2007

Regain Records: RR 114

Det här är en platta som växer med varje lyssning och det som från början mest lät som kaos i mina öron har sedan utvecklats till melodiösa melodislingor. Det vill säga om man plockar ned musiken i sina minsta beståndsdelar och inte tar hänsyn till de brutalt pumpande baskaggarna, gitarristernas tremoloteknik och de karakteristiska (o)ljud som kommer från Thomas Backelins strupe och som ofelbart för tankarna till legendariska Bathory.

Som Ni förstår av ovanstående beskrivning är det här en ganska brutal platta, långt mer så än Lord Belials förra alster Nocturnal Beast som kändes mer stämningsfull och harmonisk. Gemensamt är dock en genomtänkt atmosfär samt en början och ett slut på albumet. Vi får ta del i en musikalisk resa där introt 7th Seal introducerar och inleder den brutala Ancient Splendor som genast bevisar att det här är ett album att räkna med. Det är kompromisslöst, hårt och brutalt men inte utan nyanser och välskrivna harmonier.

Plattan fortsätter lika brutalt med titlar som Aghast, Death as Solution och Unspoken Veneration och håller en ganska jämn rytm som vid första lyssningen lätt blir lite tråkig och tjatig. Man går miste om en del dynamik, som mestadels beror just på de typiska tremoloteknikerna och det oerhörda hamrandet på baskaggarna. Å andra sidan får den som föredrar progressiva och tempoväxlande låtar sitt lystmäte framåt slutet med variationsrika låtar som Gateway to Oblivion och semimelodiösa Unholy War. Lägg till detta den mörka och förhållandevis långsamma Black Wings of Death som är ett lysande exempel på gediget låtskrivande. Man bevisar också att tempo inte alltid är allt man måste uppnå och det här är otvivelaktigt plattans tyngsta låt.

Men att varken tyngst eller snabbast nödvändigtvis behöver betyda bäst blir uppenbart i det avslutande spåret – Grievance. Det är en sparsamt instrumenterad avslutning som, förutom en del rent och mindre rent gitarrljud och ljudeffekter som får det att krypa längs ryggraden, även har några få textrader som nästan går att uppfatta. Men att invända mot problematiken att inte uppfatta texten med ett otränat öra känns inte riktigt relevant. Det vore att invända mot hela genren och inte heller värdigt de kvalitéer varken albumet Revelation eller bandet Lord Belial besitter.

Trots det kan jag inte blunda för mina egna preferenser och tvingas därför låta detta dilemma, styggelse eller inte, avspegla sig en aning på betyget.

7/10

Lord Belial – Nocturnal Beast – 2005

En inte alls särskilt snabb platta, vilket man kanske oftast förknippar black metal band som Lord Belial med. Trots detta får Micke Backelin jobba för lönen på sina baskaggar emellanåt och dynamiken i låtar funkar utmärkt. Plattan har en melodisk approach och får jag säga mitt så påstår jag att det är ett genidrag. Det finns traditionella riff som kontrast till de tremolotekniker man kanske främst förknippar med genren, det finns också konventionella heavy metal solon som kanske inte passar så där jättebra in i produktionen, men det är å andra sidan inget man stör sig särskilt länge över. Till plattans nackdel talar att många av riffen tycks vara byggda på samma rytmer vilket kan få en lite tjatig effekt, dock kan jag även se en fördel i detta förfarande då man på så sätt också ger plattan ett konceptsound och ett helhetsintryck.

8/10 

Lord Belial - Enter the Moonlight Gate

Jag har tidigare skrivit om några av Lord Belials skivor som alla håller hög klass. Den hör tyckte jag att det var lite si och så med. Inte dåligt alls men jag är nog inte på humör för en så har brutal skiva för tillfället. Hur som helst känner man igen sig musikaliskt!