Michael Bruce – Be My Lover – Anthology – 2011

Samlingsskivor är väl inget som tilltalar i någon större utsträckning – oftast! Men när det rör sig om MichaelBruce är det faktiskt väldigt intressant! Givetvis beror detta i mångt och mycket på hans inblandning i AliceCooper bandet under det tidiga sjuttiotalet. Han skrev många av de bästa låtarna och jag har tidigare hyllat honom i mina recensioner av Killer och Love it to Death.

Det här är en 2discare. Första skivan är i princip identisk med In My Own Way. Jag kan faktiskt inte säga om det finns några små skillnader i skrivandets stund. Men det är den andra skivan albumet består av som är det intressanta här. Den innehåller nämligen livespår av de mest klassiska Alice Cooper låtarna, fast med Michael Bruce på sång! Det är hur bra som helst även om man naturligtvis inte kan påstå att Bruce på något sätt är en lika skicklig sångare som Alice Cooper.

Det finns också några riktiga godbitar i form av annorlunda versioner av hitsen. Med andra texter osv. Gillar man Alice Cooper och Michael Bruces låtar i synnerhet är det helt klart värt att införskaffa den här klenoden. Jag ångrar inte mitt inköp i alla fall!

7/10

Hammerfall – Infected – 2011

Har man hört en skiva med Hammerfall så har man hört alla kanske man lite elakt kan säga. Det ligger definitivt något i det men vad gör det när det låter så här bra? Jag har ofta undrat om Hammerfall parodierar sig själva eller inte eftersom de är så pass stereotypiska med vad de gör men den här plattan gör mig skeptisk. Det är inte längre Heavy/Power Metal enligt formel 1 A. Här har Hammerfall utvecklat konceptet till åtminstone Formel 1 B!

Det finns inte så mycket mer att tillägga egentligen. Man känner igen sig och det är riktigt bra Heavy/Power Metal!

8/10

Morbid Angel – Illud Divinum Insanus – 2011

Faktum är att jag vid införskaffandet av den här skivan, det är väl når år sedan nu, inte hade full koll på vilken slags musik Morbid Angel stod för. Att det var någon form av extrem musik hade jag på känn men inte mer än så. Läser jag på får jag veta att de vara någon sorts förgrundsfigurer och pionjärer inom Death Metal. Det verkar logiskt!

Jag läste också att just den här plattan skulle vara en helt kapitel för sig och att de flesta fansen mer eller mindra tog avstånd ifrån den. Jag förstår varför! Det är inte svårt att höra varför man från fansens sida tycker att bandet har övergivit ”den rena vägen” och det utan att vara insatt i vad som kommit ifrån Morbid Angel på de tidigare plattorna. Det tog tid innan jag riktigt fattade grejen, vad det är de sysslar med på den här skivan. Det är industriellt men frågan är om det är så mycket Metal, i synnerhet inte Death Metal.

Först tänkte jag att det var helt fruktansvärd tortyr att lyssna på eländet men efter några genomlyssningar började jag fatta grejen. Det är fortfarande inget som tilltalar mig men jag behöver i alla fall inte ställa mig helt frågande till musiken.

3/10

U.D.O. – Rev-Raptor – 2011

Jag känner inte att det finns så mycket mer att säga om U.D.O.s skivor än vad jag redan har gjort. Det är i stort sett rätt bra men inget vidare minnesvärt. Med det menar jag att efter en genomlyssning eller två finns det inget som har satt sig. Inget man direkt kommer ihåg som står ut från det andra. Kanske är just den här skivan något bättre på det än genomsnittet av skivorna men det är fortfarande inget häpnadsväckande. Man skulle kunna säga att U.D.O. står för hårdrockens hissmusik. Jäkligt bra hissmusik i och för sig…

7/10

Children of Bodom – Relentless Reckless Forever – 2011

På Wikipedia står Children of Bodom rubricerade som Melodisk Death Metal. Jag är inte speciellt införstådd med vad det innebär, men musikaliskt är det frågan om tunga trummor och bas, det är egentligen kärnan i musiken. Det är väl i sig inget ovanligt när det gäller Metal-musik men det gäller som att här är ett litet steg längre taget än i normalfallet. Det som jag kan få till just Death Metal är sången, eller skrikandet som jag upplever att det rör sig om. I övrigt skulle jag kalla detta för Thrash Metal tror jag. Det är fan svårt.

Från gitarrerna hör intressanta slingor men väldigt sällan medryckande riff. Jag tycker det är synd för det är helt omöjligt att utröna vad texterna handlar om utan textbladet och finns det inte tillräckligt medryckande bakommusik är det svårt att hitta ett stort andrahandsvärde i skivan. Man blir helt enkelt trött på den ganska snabbt när man väl har hört den en eller två gånger. Jag har verkligen svårt för skrikande sångare men är bara resten bra kan jag stå ut med det i måttliga mängder. Children of Bodom når inte riktigt hela vägen fram, men det är tämligen snyggt producerat och jag klagar heller inte på ljudkvaliteten.

6/10

Nickelback – Here and Now – 2011

Tjohoo! Så lät jag nog ungefär efter första låten på skivan! Hur kunde jag har missat det här bandet? Post-grunge är väl förvisso inte min grej men eftersom det här initialt lika gärna kunde vara post Mötley Crüe trivdes det rätt bra i mina öron. Dessutom är Post-grunge som genre betydligt intressantare än sin storebror och föregångare – grungen! Så är det för mig i alla fall!

Även andra låten passerar och jag är beredd att lova att jag ska införskaffa allt som det här bandet har gjort och prisa den här plattan såsom en muslim prisar Mecka! Det är hur bra som helst och de tunga gitarrerna ackompanjerar sångaren perfekt. Hur kunde jag ha missat de här killarna? Bandet formerades redan i mitten av 90-talet och det här är deras sjunde album! Sjunde? Hur gick det till? Var det här för bra för att vara sant?

Ja… det var det! Allt som händer efter de två första låtarna är mediokert som bäst. Radiosmörja som sämst. Som en stunds tidsfördriv duger det men några större värden hittar jag inte i det. Det är inte längre riff som Metallica skulle vara stolta över att sätta på pränt eller aggressiva texter som slår en som en knytnäve i mellangärdet, en pungspark! Borta är alla superlativ jag hade tänkt bekransa recensionen med. Allt decimeras till tröttsam, radiovänlig… post-grunge… Tyvärr!

5/10

Jerry Lindqvist – Rivertown – 2011

När jag kom över den här sade mina fördomar mig att det skulle vara jazzinspirerat i någon grad. När jag väl började lyssnade märkte jag dock att så absolut inte var fallet! Istället handlar det mestadels om countrymusik. Det är en musikstil som jag inte kan särskilt mycket om och således har svårt för att nyansera subgenrer och liknande. Jag tycker dock att det kan vara skönt att lyssna på och så även denna platta o lagom doser. Den tenderar nämligen att bli lite påträngande framåt slutet och innehållsmässigt är den inte tillräckligt kvalitativ för att jag ska kunna slappna av ordentligt. Det blir lite för mycket hissmusik för min smak men några låtar i taget går bra!

4/10

Strychnia – The Anatomy of Execution – 2011

Jag vet inte var tipset kom ifrån men plattan finns att ladda ned helt lagligt på bandets egen facebooksida! Sagt och gjort, självklart måste man utforska musiken när man får en chans. Speciellt när det gäller band man inte har hört talas om och med allra största sannolikhet heller aldrig hade gjort bekantskap med. Strychnia är en sådant band!

Musikaliskt ligger det någonstans mellan Thrash- och Death Metal lite beroende på vilka kriterier man väljer att ta med i beaktandet. Lyssnar man på sången (i den mån man verkligen kan kalla det för sång) är det definitivt Death Metal och inget annat! Instrumentalmusikaliskt är det inte lika självklart. Det finns onekligen tendenser till den brutalitet som brukar åtföljas av Death Metal genren men det är inte supersnabba gitarrer etc. hela tiden. Och vid något tillfälle kan man till och med höra något så ovanligt som arpeggiosweeps! Inget man brukar höra i varken Death eller Thrash!

Jag gillar det här skarpt och kan väl egentligen bara klaga på att det låter lite tunt. Om det beror på mp3-komprisionen eller inte ska jag låta vara osagt. Naturligtvis kan det han med kvalitetsaspekterna att göra men jag skulle nog hellre satsa mina pengar på att det beror på produktionen av musiken. Jag hade gärna sett lite fylligare ljud på det planet.

Sen är det ju det här med vokalisten… Jag står ut med det men jag hade förstås hellre sett att jag hade haft en aning om vad texterna handlade om. Efter flera genomlyssningar har jag ännu inte kunnat uppfatta ett enda ord av det som framförs. För mig låter det mest som hoj di doj doj voooj eller liknande. Det handlar om growlande och ömsom om väsande och jag gillar det inte men efter några genomlyssningar har jag som sagt lärt mig att stå ut med det. Andra kvaliteter än just detta är mycket intressantare och jag väljer att lägga min energi på det jag tycker om med musiken snarare än det jag inte gillar.

7/10

Aqua - Megalomania - 2011

Aqua

Megalomania

2011

Universal Music: 677675

Även om i mitt musikälskande liv oftast föredragit varianter av rock, ju hårdare desto bättre, är det här ett av de album jag varit mest spänd på att få höra på senare år. Det kändes liksom som oerhört osannolikt att danska Aqua skulle ge ut en ny skiva 11 år efter Aquarius som blev deras andra skiva. Debuten kom redan 1997 och gruppen är nog för alltid förknippad med hiten Barbie Girl från första plattan. Den är svårslagen det håller jag med om och Mattel lär ha tyckt att den var så bra att gruppen stämdes för intrång i upphovsrättslagen eller något sådant. När jag hörde de två första skivorna insåg jag att det faktiskt finns pop som är både innovativ och bra!

Man kan inte räkna med att tiden har stått stilla sedan det begav sig senast och det börjar lite trevande med Playmate to Jesus, en titel som säkert kan få en del oönskade åsikter emot sig. Att använda religiösa förebilder tillsammans med en insinuerad sexualitet kan säkert väcka anstöt om det vill sig illa. Musiken är betydligt mer rättfram pop än vad de tidigare plattorna handlade om. Det är inte riktigt samma växelsång mellan Lene Grawford Nystrøm och René Dif som förr i världen. Det är mera vuxet och rättfram än tidigare vilket inte nödvändigtvis är en fördel.

Redan i andra låten – Dirty Little Pop Song känner man dock mera igen sig och det blir till och med ännu bättre i Kill Mysely och Like a Robot som förvisso kan kännas lite plump i och med sin text som kanske är i vuxnaste laget för den här typen av musik – Fuck me Like A Robot. Men å andra sidan är det textrader som sätter sig (och det där är förstås inte den enda även om det inte alltid rör sig om explicita textfragment). Faktum är att den ena topplåten avlöser den andra och även om plattan kanske inte kommer upp till de höjder som den första plattan gjorde är den i alla fall klart bättre än gruppens andra från 2000!

Man har lyckats att förnya sig men samtidigt hålla kvar vid själva essensen av det de en gång blev kända för och det är verkligen tacksamt. Några av låtarna är kanske lite för mogna för min smak och utan den humor som kantar måna av dem men helheten förblir änåd oerhört lyckad! Elaka tungor menar på att Aqua i och med denna har imiterat andra kända popdängor i sina refränger och liknande men det är inget jag känner igen i alla fall. Jo förresten, avslutande låten If the World Didn’t Suck (We Would All Fall Off) bär tydliga spår av Ralph McTells Streets of London men det är säkert bara en tillfällighet.

8/10

Recension: David Josephson - Farväl Tristesse - 2011

David Josephson

Farväl Tristesse

2011

Viskningar och Vrål: VoV 19

David Josephson tillhör en genre som jag inte lyssnar på särskilt mycket. Man får väl kalla det, folk, pop eller singer-songwriter eller däromkring. Ofta är det förstås en blandning av både det ena och det andra och jag har svårt för att sätta fingret på vad ”huvudgenren” egentligen är. Sångerna är ganska lågmälda och ofta sparsamt instrumenterade och det är uppenbart att texterna betyder en hel del för David. Jag kan inte riktigt utläsa vad de handlar om innerst inne men deras struktur säger mig att det finns något som David vill ha sagt. Det är inte ett ekvilibristiskt språkbruk men det känns som om David under stundom gjort en poäng av att inte rimma.

Rösten är späd och försiktig, nästan som Alexander Sköld, och jag skulle till och med vilja hävda att den låter lite mesig. Det är svårt att ta den på allvar och den är nästan lite för tonsäker och tillrättalagd för att det ska kännas som att det är riktigt på riktigt. Framåt slutet på den tio låtar långa skivar får vi dock ta del av Davids lägre register som jag gillar betydligt mer. Det blir istället för mesigt i de högre partierna, förtroligt i de lägre och det är en bra egenskap.

Vid första genomlyssningen var jag inte alls särskilt förtjust i det här. Jag tyckte att det var allt för menlöst och intetsägande men allt eftersom jag lyssnar mer och mer så inger skivan mig lugn och ro. Jag slappnar av och tar inte så allvarligt på saker och ting. Man ska inte analysera sönder allting och den här skivan förtjänar en avslappnad attityd.

6/10

Recension: Megadeth - Th1rt3en - 2011

Megadeth

Th1rt3en

2011

Roadrunner Records: 168617702

Som titeln antyder är det här det trettonde albumet från Megadeth. David Ellefson har återvänt på bas och allt är faktiskt sig helt likt. Megadeth fans kommer att känna igen sig även om de med nödvändighet inte kommer att älska plattan. Jag upplever att det ofta är så med Megadeth, det är kompentent på alla sätt och vis och jag tillhör även dem som gillar Dave Mustaines röst, vilket jag har förstått att inte alla gör. Hur som helst lär fansen känna igen det de får, kanske blir de inte överförtjusta utan som jag – milt besvikna. Men erfarenheter säger att det brukar vara lite si och så med Megadeth, ibland lyckas de få till riktigt bra plattor som såsom de tidiga nittiotalsplattorna Countdown to Excinction och Youthanasia som tillhör det bästa som kommit under nittiotalet överhuvudtaget!

Och faktum är att det var väl just efter dessa plattor som de började fladdra lite i kvaliteten och Megadeth hittade aldrig riktigt tillbaka till stabiliteten de hade i början av sin karriär. Plattor som Risk och Cryptic Writings har en del kvar att önska och den här ligger väll någonstans i gränslandet mellan dessa båda ytterligheter. Det är absolut inte dåligt men kanske lite tråkigare än vad jag hade hoppats på, liksom lite utan den nerv som ibland kan infinna sig när Dave Mustaine verkar tro på det han sjunger om. Det här chans innehållslöst utan att ytan på något sätt egentligen blir skavd.

Produktionen kan jag inte klaga på och om jag skulle drista mig till någon jämförelse skulle det i så fall bli med Rust in Peace som många verkar ha som absolut favoritplatta med bandet. Totalt sett kanske en platta som man både kan ha och mista men är man komplettist som jag har man väl egentligen inget val. Den ska stå i hyllan! Den är ju trots allt mera bra än vad den är dålig om man uttrycker sig lite klumpigt.

6/10

Recension: Ben Prestage - One Crow Murder - 2011

Ben Prestage:

One Crow Murder

2011

Enmansorkestern Ben Prestage har gjort det igen! Eller rättare sagt så har han tagit det ett steg längre än på Real Music som jag skrev om för ett tag sedan. Det här låter ännu mer instrumenterat och fylligt än tidigare. Jag är inte 100% säker med jag tror att Ben lyckas med koststycket att verkligen spela allt på den här plattan. Det kan finnas något mindre parti med munspel eller liknande men det är i så fall ett försumbart parti…

Skivans titel kan kanske behöva en förklaring, åtminstone hade inte jag full koll på vad det betydde när jag först lyssnade på den. Det finns en förklaring citerad inuti omslaget, eller om det är textbladet. Jag tänker inte citera den rakt av men det har i alla fall att göra med att man faktiskt säger så om en flock kråkor. Inget konstigt egentligen, vi gör ju likadant i svenskan. En svärm bin till exempel, ingen har ju hört talas om en flock getingar heller.

Musiken ligger väldigt nära den som vi fick oss till livs på Real Music, jag har inga andra erfarenheter än den plattan av Ben Prestage även om jag önskar att jag hade det. Kanhända kommer jag att komplettera med tidigare album efter hand men inte i nuläget i alla fall. Här står han själv som upphovsman, om inte till allt så i alla fall till en betydande del av låtmaterialet.

Den här gången var jag mer införstådd med vad jag skulle få för musik för mina surt förvärvade pengar, vilket innebär att jag inte fann mig själv bli i närheten av lika besviken. Det gjorde i sin tur att det gick mycket fortare att ta till sig skivans kvaliteter och som jag började med att konstatera är det framfört på ett sätt som gör det nästan omöjligt att förstå att det rör sig om en enmansorkester. Det finns en otrolig närvaro och känsla i musiken och framförandet som verkligen rycker tag i en och jag vet inte om jag kan isolera någon låt eller del av skivan som den bästa. Den är helt enkelt genombra och jag ser verkligen fram emot vad Ben Prestage kan hitta på nästa gång!

9/10

Review: Alice Cooper - Welcome 2 My Nightmare - 2011

Alice Cooper

Welcome 2 My Nightmare

2011

Universal: Exclusive Limited Edition

I haven’t bought the last few albums with Alice on the release day. I was so disappointed with The Last Temptation and Brutal Planet that I thought he’d lost his touch. But a few months, or even a couple of years ago, I started to write a complete discography on all the albums, the initial band era and Alice’s solo material. It’s only available in Swedish I’m afraid but it might be understandable with Google translate or some other translation tool out there if you’re Swedish isn’t up to date. I learned a lesson and realized that I would never skip an Alice album ever again. I pre-ordered this!

So, was I disappointed with this? On the contrary in fact! It’s a very well written album and it winks and blinks at the original quite a lot. I really like that approach but on the other hand I feel it’s somewhat tragic too. I mean, why incorporate old melodies into this. Isn’t this album good enough to stand on its own? It really is, but the borrowed music from the thirty year old Welcome to My Nightmare really takes it to the next level! The songs aren’t as obvious nightmarish this time but the lyrics might be interpreted in several different ways, at least some of them like the opening I Am Made of You which could be about just anything. It’s a very clever lyric where the solution to the riddle might be a metaphor on its own. It took me a couple of sessions for me to realize that but that’s the way things are with greatness!

Last Man on Earth reminds me of the Sci-fi classic The Quiet Earth! It’s a genius nightmare theme really, what would you do if you really were the last person on earth? Would you be a beggar or a king? No one to correct you of course and it might feel like a kingdom at first until the loneliness gets you. I have not seen the Vincent Price movie Last Man on Earth, but if I know Alice as good as I think it might as well be that movie which inspired the song or by something completely different of course. Music and lyrics are made for interpretations!

As a fan of the original band I’m pleased to say that the original members (except Glen Buxton of course R.I.P.) are on the album. They have also contributed to the songs and Bob Ezrin, who produced the original, are back! It’s an album with great and varied tracks. Some are very true to the original sound and some are quite modern. There’s a cool little song – Disco Bloodbath Boogie Fever, which kind of reminds me of Eddie Meduzas Disco Tjo, at least in the chorus. I realize of course that most of you won’t have a clue who and what I’m talking about. Only Swedes might understand this part [so why did I include it?].

If you ignore all different versions of the album, each with its own set of bonus tracks; it all ends with a very cool little instrumental piece. It’s kind of a potpourri of the entire Welcome to My Nightmare album, bits and pieces wielded together – very cool! The bonus track on the version I have and which I’ve reviewed is a great song called Under the Bed. It’s a retrospective pieces with the original album in mind. That’s my interpretation of it anyway: Save me/I can't take any more/Coz it's happening again/I've had this nightmare before/And I know how it ends. 

It also includes a magazine, an Alice mask and some poster stuff which makes it even more price worthy. This is a great album from a great artist! But I’m a bit unhappy with all the different version of the album, It feel like the record company want to squeeze out every single cent of it. The major fans, such as myself, that won’t stop at nothing to get a complete set of songs has to get several versions and that’s no good! A regular version and a deluxe edition with bonuses would have done, no more!