Recension: Ben Prestage - One Crow Murder - 2011

Ben Prestage:

One Crow Murder

2011

Enmansorkestern Ben Prestage har gjort det igen! Eller rättare sagt så har han tagit det ett steg längre än på Real Music som jag skrev om för ett tag sedan. Det här låter ännu mer instrumenterat och fylligt än tidigare. Jag är inte 100% säker med jag tror att Ben lyckas med koststycket att verkligen spela allt på den här plattan. Det kan finnas något mindre parti med munspel eller liknande men det är i så fall ett försumbart parti…

Skivans titel kan kanske behöva en förklaring, åtminstone hade inte jag full koll på vad det betydde när jag först lyssnade på den. Det finns en förklaring citerad inuti omslaget, eller om det är textbladet. Jag tänker inte citera den rakt av men det har i alla fall att göra med att man faktiskt säger så om en flock kråkor. Inget konstigt egentligen, vi gör ju likadant i svenskan. En svärm bin till exempel, ingen har ju hört talas om en flock getingar heller.

Musiken ligger väldigt nära den som vi fick oss till livs på Real Music, jag har inga andra erfarenheter än den plattan av Ben Prestage även om jag önskar att jag hade det. Kanhända kommer jag att komplettera med tidigare album efter hand men inte i nuläget i alla fall. Här står han själv som upphovsman, om inte till allt så i alla fall till en betydande del av låtmaterialet.

Den här gången var jag mer införstådd med vad jag skulle få för musik för mina surt förvärvade pengar, vilket innebär att jag inte fann mig själv bli i närheten av lika besviken. Det gjorde i sin tur att det gick mycket fortare att ta till sig skivans kvaliteter och som jag började med att konstatera är det framfört på ett sätt som gör det nästan omöjligt att förstå att det rör sig om en enmansorkester. Det finns en otrolig närvaro och känsla i musiken och framförandet som verkligen rycker tag i en och jag vet inte om jag kan isolera någon låt eller del av skivan som den bästa. Den är helt enkelt genombra och jag ser verkligen fram emot vad Ben Prestage kan hitta på nästa gång!

9/10

Recension: Ben Prestage – Real Music – 2007

Ben Prestage

Real Music

2007

Det här är en skiva som jag skulle ha skrivit om för länge sedan. Gång på gång har jag plockat fram den, lyssnat och beslutat mig för att ’det här måste jag skriva om’! Sen har det inte blivit så i alla fall. Jag införskaffade den här skivan från CDbaby som saluför olika artisters eller independent artisters egentligen, skivor under ett och samma tak. Det är en bra produktidé helt klart men jag är inte övertygad om att den verkligen fungerar så bra efter att ha beställt några gånger därifrån. De har bara gjort rätt 50% av gångerna, men det är en annan historia.

Det här var i alla fall en av de skivor som de verkligen gjorde rätt med och det är jag verkligen tacksam för. Först hade jag lite svårt för den eftersom jag hade förväntat mig något helt annat. Min uppfattning hade, efter att ha läst genrebeskrivningarna på CDbaby varit att det var någon sort rotrock men jag upptäckte att så inte var fallet. Istället skulle jag vilja beteckna det här som någon sorts blues, folkblues eller deltablues, men absolut inte rotrock i alla fall.

Detta gjorde att jag initialt var besviken eftersom jag kände mig lurad, men efter ett antal genomlyssningar kunde jag nog inte gjort ett bättre ”misstag”. Det som låter är traditionellt men på ett modernt sätt kan man säga. Ben Prestage har gjort den mesta själv, allt från omslag till att spela och sjunga men han har bara skrivit någon enstaka av sångerna på den här skivan. Istället handlar det om, så vitt jag förstås, klassiker i genren. Vi har kompositörer som Booker White, Willie Dixon och Johnny Cash för att bara nämna ett axplock.

Det är inlevelse i låtarna och Ben Prestage låter som att han aldrig har gjort annat än att framföra musik. Det är en oerhörd spelglädje som verkligen smittar av sig på lyssnaren. Det är roligt att lyssna och intressantare blir det när man får veta att Ben Prestage faktiskt är en enmansorkester. Det låter oerhört mycket för att komma från en man. Fast det är inte riktigt sant heller. Ben spelar allt utom tuba på den här skivan, det är kanske svårt att spela tuba och sjunga samtidigt?

Men det låter verkligen som full orkestrering och det är det som gör det här så unikt. Det är trummor, bas och gitarr plus sång förstås och hade jag inte sett det med egna ögon skulle jag aldrig kunnat tro att det gick att spela på det sättet.

Plattan tar lite tid för att sätta sig ordentligen men när den väl gör det får man verkligen lön för mödan! Bästa låt? Save the Roach for me!

8/10