Egentligen är det ganska missvisande att ständigt
rubricera Motörhead som hårdrock.
Ändå gör vi det gång på gång. Jag gör det och alla andra också verkar det som. Mest
av allt vill jag egentligen kalla Motörhead
för ett rock ’n roll band och inget annat. Visserligen med betoning på
öronbedövande volym…
När den här skivan gjordes var Motörhead en kvartett och jag vet inte riktigt vad ni säger men jag
tycker att det märks. Framförallt verkar det som att Lemmy får mindre utrymme med basen. Det behöver kanske inte vara
något negativt men Motörhead är ju
lite speciella på det viset, Lemmy
och Basen står ju liksom i centrum på något sätt. Här består bandet dessutom av
Phil ”Philty Animal” Taylor bakom
trummorna och Phil Campbell och Würzel på gitarr.
Lite typiskt är att de är de mest otypiska
Motörheadlåtarna som är de bästa (i mina öron). No Voices in the Sky som faktiskt låter mera som hårdrock än vad Motörhead brukar göra. Den är också
mycket klarare och man har inga problem att uppfatta texten heller. Lemmy kan ju annars vara lite grötig
att lyssna på. I synnerhet eftersom musiken runt omkring honom är så hög. Love me Forever är också något som står
lite utanför. En fantastisk låt som det går lätt att sjunga med i. Det är en
blandning mellan en lugn ballad och en riktig röjare skulle man kunna säga. Bra
text är det också på den. Hyllningen till Ramones
– R.A.M.O.N.E.S. – är härligt
punkinfluerad och avslutande titelspåret är något som man verkligen inte
förknippar Motörhead med, en mycket
lågmäld sak där texten om första världskriget fasor står i centrum.
De låtar jag inte nämnt är verkligen inte dåliga på något
sätt, de sticker bara inte ut från mängden och låter mer som traditionell Motörhead. Och ska man vara riktigt
objektiv så når dessa låtar faktiskt inte upp till de högsta höjderna vilket
måste tas med i beräkningen när betyg ska delas ut. Har man lyssnat på skivan i
några år har man sedan länge börjat hoppa över spår. De jag här har nämnt står
sig dock fortfarande!
6/10
