Recension: Mötley Crüe – Too Fast for Love – 1982

I stort sett inget vidare debutalbum. Visst finns det några låtar, med hyggliga melodislingor, som emellanåt poppar upp i hjärnan (Live Wire, Come on and Dance, Public Enemy #1) även efter man stängt av, men i stort sett finns det inga minnen kvar så fort låtarna är slut. Tramsiga texter som skulle kunna vara skriva av vilken finnig, pubertal tonårsgrabb som helst är genomgående och musikaliskt känns det som man fått skivkontrakt enbart genom sin image. Kanske kan man skylla en del av det skramliga soundet, för här låter det verkligen inte bra, på att bandet själva producerat plattan, något som man på de följande plattorna överlät till andra.

4/10 

Recension: Candlemass – Nightfall – 1987

Uppföljningsalbumet till Candlemass första platta Epicus Doomicus Metalicus är det första i raden av framgångsrika album med en ny sångare, Messiah Marcolin. Han visar sig snabb vara ett utmärkt val som ersättare till den tidigare Johan Langqvist, inte för att han skulle vara dålig på något sätt med finns en annan styrka hos Messiah. Musikaliskt är det en fortsatt resa i mörkrets värld och i och med att det väl mer eller mindre Candlemass som uppfann doomen är det inte särskilt förvånande, Mörka skalor och en atmosfär av hopplöshet kantar plattan. De pessimistiska texterna, som At the Gallows End, innehåller utmärkta allegorier eller helt enkelt en rakt berättad historia om förlusten av ett barn i Black Candles. Även bibliska influenser återfinns i texterna där Samarithan får ställa sig i främsta ledet.

8/10