Emilia – Big Big World – 1999

Jag tillhör dem som faktiskt tycker att Emilias monsterhit Big Big World är riktigt trevlig. När jag fick chansen att införskaffa plattan med samma namn, tillika debuten, för ynka tio kronor tänkte jag att det faktiskt skulle kunna vara intressant att höra vad som mer fanns på plattan.

Tyvärr måste jag säga att rubbet av det övriga materialet är ganska anonymt. Det är väl inte dåligt egentligen, det är bara det att det inte tilltalar mig ett endaste dugg. Jag vill gärna ha lite trallvänlig melodi om det ska vara popmusik av det här slaget. Faktum är att jag inte skulle klara att lyssna på hela den här skivan i ett svep. Jag klarade knappt ens ett par låtar i taget. Men dåligt är det inte om man sätter in det i sin kontext. Betyget avspeglar dock min upplevelse och inget annat!

2/10

TNT – Transistor – 1999

Faktum är att jag har TNTs första platta på köpkassett någonstans. Jag var så tidig med att införskaffa den att de äldre och mer rutinerade hårdrockarna på min skola  inte ens hade hört talas om bandet när jag kom dragandes med min kassett. Efter det (1982) dröjde det några år tills Tell No Tales (1987) införskaffades på vinyl. Jag minns den som riktigt bra hårdrock med en strålande vokalist. Första plattan har jag dock inga minnen av.

Nu var det dock dags att införskaffa något mer och det var väl mer en slump än något annat att valet föll på TNT och just den här plattan från 1999 men jag tyckte det kunde vara intressant att undersöka vad ytterligare ett decennium gjort för bandet.

Jag känner inte igen så mycket men det är nog nogåt som snarare beror på mig än på de musikaliska kvaliteterna. För även om jag har vissa nostalgiska minnen till Tell No Tales är det snarast endast titelspåret, en snabb rivig låt, som minnena kretsar kring. Men oavsett vad jag känner igen eller inte så gillar jag definitivt vad jag hör! Det är traditionell hårdrock spelad på bästa sätt, jag önskar att jag hade följt det här bandet mera under åren som har gått och är faktisk imponerad över hur väl det låter trots att det inte är ett särkilt enhetligt album.

Det spretar lite åt alla möjliga håll och vanligtvis skulle jag nog hävda att är något negativt men här tycker jag faktiskt att det är tvärtom. Det finns så mycket olika stilar, FM-rock, Hårdrock, en riktig punklåt nästan och ett par riktigt skönsjungna ballader också. Och allt samsas och blir faktiskt homogent även om det låter motsägelsefullt. Jag är väldigt imponerad av sångaren Tony Harrell som gör ett fantastiskt jobb både med de riktigt röjiga låtarna och med de vackra balladerna. Jag vet inte vilket han gör bäst faktiskt.

Eftersom det handlar om hårdrock och inte om Heavy Metal vilket det allt som oftast verkar göra nuförtiden är inte gitarriff lika viktiga. Hårdrock är mera en utveckling av rocken med Heavy Metal nästan befinner sig i ett helt annat härad. Trots detta finns det också några riktigt tunga och medryckande gitarrpartier som jag gillar skarpt! Ronni Le Tekrø som dessutom är den enda originalmedlemmen som medverkar på plattan gör ett bra jobb med gitarren helt klart! Det är också han och sångaren som står för alla kompositionerna på skivan och jag klagar inte! Det låter hur bra som helst.

Så vitt jag vet är bandet fortfarande aktivt även om man har rört om lite bland bandmedlemmarna. Till exempel lär originaltrummisen Diesel Dahl vara tillbaka bakom trumsetet och sångmicken lämnats över till Tony Mills. Det skulle vara intressant att ta reda på hur det låter någon gång men tills vidare nöjer jag mig med den här ett tag till!

7/10

Texas – The Hush – 1999

Det här är ett betydligt mycket bättre album än Careful What You Wish For och Red Book som jag tidigare skrivit om. Det är också ett något äldre album än de två som faktiskt är de två senaste (sista?) och som sådant har det ett lite annorlunda musikaliskt uttryck som jag gillar. Det är mycket mera soul och blues i musiken än vad som senare skulle bli och det är denna tidigare eran som jag initialt fastnade för. Och så är det rock förstås och inte så mycket modern pop som senare skulle bli verklighet. Sharleen Spitiris röst passar mycket bättre till den här typen av musik och hon gör också ett riktigt bra jobb här. Inlevelsen är trivsam och melodierna är behagliga. Det är helt enkelt ett album som man mår bra av att lyssna på. Man blir kanske inte lyrisk när man lyssnar, men det är å andra sidan en väldigt sällsynt känsla och ska man drista sig till att jämföra med alla annan möjlig musik som brölar ut ur radiokanalerna så är det klar mer upplyftande. Det där sista var förvisso inte en särskilt rättvis jämförelse eftersom den mesta radiomusik låter ganska enformigt och bedrövligt enligt mig.

7/10 

Recension: ZZ Top - XXX - 1999

XXX (1999) – Om föregående Rhythmeen var en tillbakagång till bandets ursprung så är det här helt klart en tillbaka gång till experimentellt tänkande i musikalisk form. Man har fått till någon konstig blandning av El Loco och Antenna med inslag av Eliminator och Afterburner, minus syntharna. Låtkvaliteten ligger på ungefär samma nivå som Recycler och produktionen… Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Det låter burkigt och grötigt och även om jag inte brukar vara den som låter betyget spegla ljudkvalitet kan jag helt enkelt inte låta bli här. Det blir jobbigt att lyssna på och inte alls särskilt intressant. Plattan växer heller inte med flera genomlyssningar vilken ibland kan vara fallet, med Rhythmeen inte minst!

Liksom Fandango har den en livesektion som man har placerat sist på skivan. Dessa livelåtar är inte speciellt mycket bättre än studiomaterialet, varken när det gäller musikaliskt värde eller ljud- och produktionskvaliteter, men innehåller trots allt plattans största behållning. Man gör en version av (Let me be your) Teddy Bear, som ju självaste Elvis en gång i tiden hade en relativt stor hit med. Självklart är det Elvisälskande Dusty Hill som sjunger den och versionen är riktigt riktigt annorlunda och det tar nästan ett par gånger innan man riktigt fattar att det är samma låt! På denna livesektion av skivan finns också en version av ZZ Tops egen Pincushion med ny text – nämligen Sinpusher. 

På studiodelen, som ju trots allt upptar den största tiden av skivan hittar jag inte så mycket jag känner att jag behöver kommentera av den enkla anledningen att trots att jag lyssnat genom skivan ett antal gånger inte har en aning om vad den innehåller?! Jo förresten, Fearless Boogie låter som en ny version av Tubenake Boogie, visserligen i ett annat tempo och mycket sämre, men likheterna är slående. En boogie är väl en boogie kanske? Hur som helst så råder det ingen som helst tvekan om att det här är ZZ Tops absolut svagaste album hittills! Jeff Beck gästar förresten med sin stämma på Hey Mr. Millionaire. – 4/10

Recension: Doro – Love Me In Black – 1999

I början av åttiotalet fans ett tyskt heavy metal band som hette Warlock. Jag kan väl inte påstå att jag lyssnade speciellt mycket på dem men de fanns ändå i mitt medvetande och det är ingen nyhet att Doro Pesch numera gjort en hel del plattor i eget namn. Jag har inte lyssnat på någon av dem förrän nu och förväntade mig inte riktigt det jag fick höra. Jag hade fått för mig att det handlade om mera traditionell heavy metal men det visade sig att de industriella ingredienserna var mycket större än vad jag hade föreställt mig. Det är ingen stil som jag generellt uppskattar och även om det här egentligen inte är dåligt på något sätt blir det aningen ointressant. Det är lyckligtvis inget superhomogent album utan fladdrar mellan ganska bedrövliga industriella utsvävningar som balanserar på gränsen mot alternativ rockmusik, och ganska ordinära ballader som trots allt tillhör det bästa materialet. Doro är ingen dålig sångerska, men hennes röst är inte tillräckligt intressant för att hålla intresset vid liv och det blir ganska tröttsamt att lyssna i längden. Skivan växer förvisso efter några genomlyssningar men själva grunden är inget som tilltalar mig i någon större utsträckning.

4/10 

Humanry Stew – A Tribute to Alice Cooper – 1999

Frågan är hur många hyllningsalbum man står ut med? Åtminstone om man som jag är lite av en fanatiker när det kommer till Alice Cooper och har skrivit om hela hans produktion av studioalbum. Den här är dock lite annorlunda även om själva låtvalen kan tyckas lite tråkigt för en luttrad fantast. Det handlar nämligen uteslutande om de absolut mest kända låtarna och den nyaste av dem – Go to Hell, är från 1976. med det i bakhuvudet ska jag knappast behöva rabbla titlar utan låt oss istället konstatera att det rör sig om tolkningar av låtar från Killer, School’s Out, Billion Dollar Babies, Welcome to my Nightmare och Alice Cooper Goes to Hell. Det som gör plattan speciell är istället att man lyckats samla ihop en hel drös superstjärnor inom sitt gebit till att framföra låtarna. Dave Mustaine, Slash, Eric Singer, Roger Daltrey, Marty Friedman, Ronnie James Dio, Steve Lukather, Vince Neil, Zakk Wylde, Bruce Dickinson, Vinnie Colaiuta, Tommy Aldridge, Dee Snider, Adrian Smith, Mick Mars, Gleen Hughes och Don Dokken för att nämna några. Den ständiga referenspunkten är Bob Kulick, som förutom att ha producerat plattan också står för kompgitarr på samtliga låtar utom en. På avslutande Elected har han lämnat över detta ansvar till Billy Duffy. Jag känner mig alltså lite kluven till detta album och vet inte riktigt hur jag ska resonera kring det. Ska dess negativa aspekter, tråkiga (och sönderspelade) låtval, inte särskilt uppfinnings arrangemang etc. ta överhanden, eller är det trots allt så att eftersom låtarna är i grunden hur bra som helst ska detta spegla betyget? Vi kan väl säga så här, den som ska skaffa plattan är nog antingen en fanatiker som jag som måste ha allt, eller en som precis har upptäckt Alice Coopers låtar och vill ha dem i versioner med sina favoritartister.

7/10 

Onkel Kånkel – Onkel Kånkels Fantastiska Ävfentyr – 1999

                                

Jag måste väl erkänna att jag aldrig hade skrivit om den här skivan om det inte vore för att Håkan Florå, den mytomspunne mannen bakom pseudonymen, gick bort för några månader sedan. Och tycka vad man vill, men pionjärer inom den så kallande könsrocken var de onekligen – Onkel Kånkel and His Kånkelbär. Musikaliskt hamnar vi väl någonstans mellan undergroundpunk med distade gitarrer som står i kontrast till visgenren då sången ofta framstår som ”snäll” och tillrättalagd. Detta resulterar i en kontrast som förstärker de humoristiska intentionerna, åtminstone i min bok. Dock är det inte särskilt roligt i alla fall! Visst, det finns ett par låtar med riktigt roliga rim som i Onkel Kånkels version av GES: En Jävel på Kärlek (Suger Pung som en Djäfvul) Jag suger pung som en djävul, sväljer banan som Lennart Swahn eller den uppenbara driften med Gyllene Tiders Sommartider, nämligen Homotider (ja, man kan väl räkna ut hur den låter utan att höra den faktiskt). Några fullständigt briljanta nödrim kan man också hitta, till exempel i Harry Harmynt: Han Har Hartänder, Han är Bartender eller Han Är Gladlynt, Han Är Klarsynt, Han Är Harmynt från samma låt. Jag kan heller inte låta bli att nämna följande usla ordvits från, åter igen, samma låt: Han Har Inga Pengar Förutom Sitt Harmynt… I övrigt fokuseras det på pedofili, koprofagi och naturligtvis homosexualitet. Tyvärr brister det, som inte brister i infantila texter, på det rent musikaliska. Det är på tok för undermålig kvalitet, inte bara tekniskt utan även på själva kompositionerna och det som bitvis är roligt, riktigt roligt till och med, blir snabbt tröttsamt och slitsamt.

3/10 

Recension: Melissa Etheridge: Breakdown – 1999

                       

Min första kontakt med Melissa Etheridge kom redan runt 1988 när hon framförde Bring Me Some Water på någon tillställning som jag tror var grammyutdelningen eller liknande. Jag var i vilket fall som helst helt såld, men hade i efterhand ingen som helst aning om vad jag hade hört, eller vem jag hade hört egentligen. Detta fick jag inte reda på förrän efter många år och då endast av en slump, men essentiell information har ju lite konstiga vägar att ta sig fram på ibland. Hur som helst, så tog väl denna process runt tio år då jag införskaffade denna platta i samband med upplysningen. Av någon anledning blev den sedan liggande, efter någon enstaka genomlyssning, fram tills helt nyligen – mycket märkligt. Hur som helst så är det en tämligen stabil rockplatta från en artist som är känd för att ha mycket starka åsikter i hjärtefrågorna, såsom den globala miljöfrågan och gay-rättsaktivism, och till stor del handlar om de olika faserna i ett förhållande. Jag upplever inte texterna som klockrena men visst finns där något speciellt och man kan ofta dra slutsatser till hennes eget liv som lesbisk, inte minst i Mama I’m Strange eller Scarecrow som tydligen är dedicerad till Matthew Shepard. Musikaliskt är det lätt att hänga med i melodislingorna redan efter ett par genomlyssningar. Detta måste anses vara positivt, då jag åtminstone för egen del ofta vänder mig emot Singer/Songwriters just på grund av deras sätt att skapa musik utan tilltalande melodi. Detta är framförallt sant på plattans första halva där de flesta av mina favoriter återfinns. Röstmässigt finns heller inget att klaga på och Melissa låter lätt hes precis som jag vill ha det – sensuellt för att inte säga lätt erotiskt!

7/10 

Recension: Steve Vai – The Ultra Zone – 1999

Få människor har så hög status i musikbranschen som Steve Vai. Ännu färre har blivit tillskriva epitetet ”impossible guitar parts” av självaste Frank Zappa. Men det har Steve Vai och att han är en briljant gitarrist råder det inget som helst tvivel om. Den här skivan är fylld av gitarrfilande i alla möjliga konstiga taktarter som jag inte har en aning vad det är för något. Efter att ha gått igenom hela albumet kan jag tycka att det var en ganska jobbig upplevelse, inte för att det har varit dåligt, för det har det inte varit. Och inte bra heller, bara ganska intetsägande och oförklarligt. Det är så pass avancerad musik att det är svårt att förstå vad man lyssnar på och det är förstås ett problem. När de tekniska aspekterna blir viktigare än själva flytet i musiken tycker jag att man är ute på hal is och det påverkar oftast lyssningsupplevelsen negativt. Men trots detta vill jag inte påstå att Steve Vai hänger sig åt några direkta onanisessioner på sitt instrument, han är alldeles för rutinerad för att fastna i den fällan. Det känns ödmjukt spelat av Vai som förstås trots allt är fullständigt medveten om sin oerhörda kompetens på gitarren. Samtliga låtar är skrivna av Vai som också producerat skivan och den är nästan helt instrumental. Några låtar har förvisso sång men de försvinner i mängden på något sätt och eftersom man är så pass slut efter en genomlyssning är det svårt att minnas alla detaljer från den. Man är kanske inte besviken efter att ha lyssnat på den, men det är lite för komplicerad musik för min smak, åtminstone i skrivandets stund. Det är ytterst kompetent men det blir lite tråkigt av sig svårtillgänglighet. Lyssnarglädjen försvinner om man förpassar själv till någon analytisk dimma för att försöka reda ut vad man lyssnar på.

4/10

Bruce Springsteen - 18 Tracks - 1999

Bruce Springsteen: 

18 Tracks

1999

Columbia: 4942002

Samlingsplattor är väl inget vi vanligtvis brukar tycka till om här på Magnifik Musik, men allting måste göras åtminstone en gång innan man kan förkasta någonting. Naturligtvis måste jag också ta tillfället i akt och redan från början påpeka att jag ingalunda är någon av alla de miljontals Springsteen fans som avgudar allt han har gjort bara för sakens egen skull. Dock lovar och svär jag att (som vanligt) ge min ärliga mening om vad mina öron uppfattar under genomlyssningen. Ett problem som uppstår i direkt relation till detta är naturligtvis att jag inte har något förhållande till de vanligare versionerna av de låtar som här återfinns i lite annorlunda diton. Fast å andra sidan är man ju då heller inte färgad av tidigare åsikter utan kan förhålla sig relativt fritt till musiken som faktiskt strömmar ur högtalarna.

Först ut är en tidig låt – Growin’ Up, från första plattan Greetings from Asbury Park, N.J.  i en akustisk tappning. Jag tycker det är en utmärkt öppningslåt som har ett härligt stamp och ett bra tempo och den ger mig helt klart vilja att lyssna vidare på resten av albumet. De kommande spåren Seaside Bar Song och en liveversion av Rendezvous lever tyvärr bättre upp till mina fördomar om The Boss och jag finner tråkighetsfaktorn i dessa nästan irriterande. En raspig och lite hes röst funkar väl i och för sig hyggligt bra till livelåten men jag finner det allt för opersonligt för min smak. Långt värre blir det sedan i Hearts of Stone som är nästan outhärdligt seg med en röst som skär sig mot den följsamma musiken hela tiden. Nej, jag kan så långt konstatera att jag inte är någon fan av Bruces röst…

Men allt är inte pest och pina även om jag fått det att låta så hittills. Efter några låtar kommer den medryckande I Wanna Be With You där jag tycker röst kommer till sin rätt. Det är fortfarande inget jag jublar över men helt klart en vändpunkt för plattan. Efter denna kommer det dock en riktig höjdare. Det är en demoversion av den kanske absolut mest kända låten i sammanhanget – Born in the USA. Det är en betydligt lugnare och mara följsam version än den vi är vana vid vilket dessutom ackompanjeras av en akustisk gitarr vilket åtminstone ger mig de rätta vibbarna av en äkta trubadur. Tyvärr är ljudkvalitén inte så bra just här vilket säkert har sin förklaring i att det faktiskt handlar om en demoversion.

Nästa höjdpunkt för min del blir Lions Den, en tämligen svängig, trallvänlig och oförarglig låt som funkar att lyssna på. Tyvärr tvärvänder plattan direkt efter denna låt med den enormt entoniga rockabilly-pastischen Pink Cadillac. Åter igen får jag knyta bekantskap med mina fördomar och verkligen begrunda om jag vill lägga ner mer tid och energi på den här plattan. Lyckligtvis återkommer hoppet med nästföljande Janey, Don’t you Lose Heart som skulle kunna vara med som cover på vilken dansbandsplatta som helst. Det är en låt som kanske inte utmärker sig som något speciellt men den är åtminstone följsam och Bruce har också lagt lite band på sig som sångare och sjunger i symbios med musiken. Detta är också något som gäller Sad Eyes som följer här näst. Dock konstaterar man snabbt att falsettsång inte är något Herr Springsteen behärskar.

Än så länge har det varit idoga upp och nedgångar, men i och med Part Man Part Monkey händer det något och låtarna blir plötsligt mycket mer intressanta. Jag vet inte riktigt vad detta beror på, om det är sättet de är producerade på, för om man ska ha handen på hela hjärtat måste det konstateras att det varit lite si och så med det på många av plattans tidigare låtar. Det finns ingen riktigt homogenitet vilket naturligtvis har att göra med att det faktiskt handlar om en samlingsplatta med både ovanliga versioner och äldre låtar blandat med nyare. Part Man Part Monkey är i alla fall mycket upplyftande och är något som får mig intresserad av att undersöka mer av Springsteens alster. Även Trouble River är en riktig rockrockare som är mycket intressant och som ger mersmak. Det finns en närvaro i framförandet som jag tidigare saknat och jag känner att Bruce verkligen menar det han framför, vilket inte har varit fallet i många av de tidigare låtarna. Äntligen ges också möjligheten att lyssna på en riktigt bra ballad – Brothers Under the Bridge, som Bruce framför på ett mycket bra sätt. Jag är visserligen inte så förtjust i den lätt nasala röst Bruce använder sig av här, men det funkar och precis som i Trouble River tror jag på det han sjunger om och det måste ändå vara det första och största kriteriet för en sångare. Det gör förstås heller inget om man sjunger i rätt tonart och sådana saker men det är sånt som säger sig självt…

Avslutningsvis måste ju de två avslutande spåren på plattan kommenteras. De var fram till plattans utgivning 1999 outgivna och är man Springsteenfan och/eller komplettist är det ju naturligtvis av stort intresse. Själv måste jag konstatera att jag gillar dessa låtar. The Fever, en soulinfluerad sak, är ganska skön bakgrundsmusik. Det är lågmält och med en hel del blås men arrangemangen, åtminstone från kören, avslöjar att det sannerligen inte är något nytt alster. Jag läser mig till att det handlar om en låt skriven så tidigt som 1971 och det är ju alltid kul att höra de tidigaste låtarna på sådana här samlingsplattor. Den andra outgivna låten – The Promise är nog bland det bästa jag har hört med Springsteen. Det kanske inte säger så mycket efter som jag, som jag genast konstaterade i början av recensionen, inte är något inbitet fan av hans verk och således inte har erfarenheten av att ha lyssnat på alla hans låtar. Dock tar jag mig friheten att jämföra den här med min absoluta favorit – The River. De som känner mig vet att det är stora ord från min sida och de som inte gör det får väl helt enkelt ta mitt ord för det.

Utifrån mina erfarenheter och preferenser finner jag albumet en smula ojämnt men kan samtidigt konstatera att man som mera inbitet Springsteenfan säkert finner stor intresse av samlingen och i synnerhet de versioner som skiljer sig från den vanligare.

5/10

Sherrie Austin – Love in the real World – 1999

Jag måste erkänna att jag inte har någon vidare koll på Sherrie Austinvarken före eller efter den här plattan även om det faktiskt ryms ännu ett album i min skivhylla. Musikaliskt är det dock tämligen lättlyssnad country-pop som det inte vilar några ledsamheter över. Med andra ord har jag gärna det här på som bakgrundsmusik medan jag gör något annat medan jag inte skulle sätta mig ner och lyssna explicit på det här. Countryinfluenserna, med bland annat typisk steelguitar och andra countryattiraljer är ganska tydliga men musiken tar inte sig själv på alldeles för stort allvar och blir heller inte så pretentiös som jag många gånger upplever att musik av det här slaget kan vara. Det är skönt att då och då koppla av från underliggande budskap och textanalyser och det tycker jag att jag kan göra med den här skivan – åtminstone idag. För lyssnar man på många olika former av musik kanske man helt enkelt måste bryta mönstret ibland, för att rensa systemet så att säga. 

6/10 

Annihilator – Critera for a Black Widow – 1999

Som fans av Annihilator är medvetna om så brukar Jeff Waters alltid kommentera, om inte de enskilda låtarna, så åtminstone skivorna någonstans i texthäftet eller så. Den här plattan är inget undantag och man kan där läsa sig till att han nyligen gått igenom en personlig familjekris. Vad denna inneburit i detalj är kanske inte intressant, men att den avspeglat sig på texterna är helt uppenbart. Det är, hur ska jag säga, betydligt mindre aggressivitet och mera hat än vad man är van vid från tidigare plattor. Dessutom är det åter igen ett band som spelar på skivan och inte bara han själv som gör allting. Faktum är att det är i princip samma sammansättning på bandet som på den första plattan – Alice in Hell, en lineup som där fungerade mycket bra. Tyvärr är inte låtarna lika melodiösa den här gången och jag stör mig lite på Randy Rampages sång. Det blir väldigt entonigt och nästan lite skrikig med honom bakom micken. Musikaliskt, framförallt gitarrtekniskt har jag mindre att klaga på, även om jag känner något mindre entusiasm här än på flera av de tidigare plattorna. Man känner fortfarande igen Annihilators speciella stil i allt de gör (nästan) men det är inte riktigt lika ”Top Notch” här som det brukar, lite av geisten saknas helt enkelt. Detta, tillsammans med den enerverande sången måste förstås avspegla sig en smula på betyget…

6/10