Recension: Steve Vai – The Ultra Zone – 1999

Få människor har så hög status i musikbranschen som Steve Vai. Ännu färre har blivit tillskriva epitetet ”impossible guitar parts” av självaste Frank Zappa. Men det har Steve Vai och att han är en briljant gitarrist råder det inget som helst tvivel om. Den här skivan är fylld av gitarrfilande i alla möjliga konstiga taktarter som jag inte har en aning vad det är för något. Efter att ha gått igenom hela albumet kan jag tycka att det var en ganska jobbig upplevelse, inte för att det har varit dåligt, för det har det inte varit. Och inte bra heller, bara ganska intetsägande och oförklarligt. Det är så pass avancerad musik att det är svårt att förstå vad man lyssnar på och det är förstås ett problem. När de tekniska aspekterna blir viktigare än själva flytet i musiken tycker jag att man är ute på hal is och det påverkar oftast lyssningsupplevelsen negativt. Men trots detta vill jag inte påstå att Steve Vai hänger sig åt några direkta onanisessioner på sitt instrument, han är alldeles för rutinerad för att fastna i den fällan. Det känns ödmjukt spelat av Vai som förstås trots allt är fullständigt medveten om sin oerhörda kompetens på gitarren. Samtliga låtar är skrivna av Vai som också producerat skivan och den är nästan helt instrumental. Några låtar har förvisso sång men de försvinner i mängden på något sätt och eftersom man är så pass slut efter en genomlyssning är det svårt att minnas alla detaljer från den. Man är kanske inte besviken efter att ha lyssnat på den, men det är lite för komplicerad musik för min smak, åtminstone i skrivandets stund. Det är ytterst kompetent men det blir lite tråkigt av sig svårtillgänglighet. Lyssnarglädjen försvinner om man förpassar själv till någon analytisk dimma för att försöka reda ut vad man lyssnar på.

4/10