Mescalero (2003) – För första gången sedan El Loco 1981 använder ZZ Top åter igen en Tex-Mex titel på
sitt album och det tycker jag är ganska kul eftersom jag gillade de tidiga
titlarna! Tyvärr är inte albumet lika kul musikaliskt sett. Det är onekligen en
mycket bättre skiva än föregående XXX men den lider lite av samma
problem, en undermålig produktion och uselt ljud! Låtarna är dock något bättre
och man får faktiskt ganska mycket för pengarna. Hela sexton låtar har man
lyckats pressa samman och det får ju alltid räknas som något!
I stort sett allt material är
skrivet av Billy Gibbons, som också
har producerat igen, och Dusty Hill och Frank Beard medverkar faktiskt bara på What It Is Kid som
medkompositörer. Överlag känns hela skivan lite som en plojgrej och jag tycker
det är lite synd att så skickliga musiker som det trots allt ändå rör sig om
ska falla i den fällan. Jag känner mig snuvan på konfekten och jag tycker att
det är att underskatta sin publik. Samtidigt får man väl se det som ett sätt att
utveckla sin musik och kanske ett sätt för ZZ
Top att hitta en yngre publik kanske. Jag tycker bara det blir lite plumpt
när bandet framför sexanspelande låtar som Buck Nekkid. Det blir liksom lite
påtvingat och oäkta på något vis och låtarna sätter sig inte. Man kan spela
skivan gång efter gång men efter att man har stängt av är minnena lätträknade.
Titelspåret gillar jag och man kanske ska uttrycka någon form av glädje för Que
Lastima, där Billy Gibbons
sjunger på spanska, men jag känner inte att jag kan göra det riktigt heljärtat.
Likadant är det med As Time Goes By, som heter något annat på skivan, den borde
vara ett kul grepp men det blir bara fåligt av det hela. Humor, självdistans
och glimten i ögat saknades visserligen inte i början av karriären, men liksom
jag var inne på när det gällde Rhythmeen så funkar det inte riktigt
längre. Nä, det här blir snabbt ett väldigt tröttsamt album även om det förstås
finns några positiva aspekter i grunden också! – 5/10
