Recycler (1990) – Att
ett storsäljande band i början av åttiotalet tog två år på sig att göra en ny
skiva var en väldigt lång tid. Numera höjer kanske ingen direkt på ögonbrynen
för detta men det var lite andra tider då. Därför var det naturligtvis sju
resor värre att det gick hela fem år mellan föregående Afterburner och Recycler.
Man trodde nästan inte att det skulle komma några fler skivor helt enkelt!
Man kan naturligtvis fråga sig
varför det dröjde så länge. Var det bandet som inte var riktigt nöjda med
resultatet? Eller var det så att de helt enkelt behövde ett break? Hur som
helst så känns det onekligen som om trion helt enkelt varit tvungna att ge ut
något. Och det säger jag för att det faktiskt inte är speciellt bra! Man kanske
kan lägga in att det var den sista skivan bandet gjorde på Warner Bros och att
det också var den sista skiva som Bill
Ham, bandets långvariga producent producerade på egen hand.
Men oavsett vilka anledningar som
gjorde att albumet dröjde och oavsett vilka kvalitativa egenskaper det har
(eller inte har) så markerar det onekligen slutet på bandets popiga tidsperiod.
Man kan säga att det här är början till återgången till rötterna som i och med
nästa skiva skulle bli än mer påtagligt.
Doubleback fick bli
filmmusik i Back to the Future III och även Burger Man, Concrete and Steel
och My
Head’s in Mississippi är riktigt bra. Men det når totalt sett inte
riktigt ända fram och blir snabbt tråkigt och ointressant. Det är utan tvekan
bandets svagaste platta så långt i karriären. – 5/10
