Jag var ganska spänd inför mötet med den här skivan. Judas Priest var trots allt ett av mina
första favoritband och en av de grupper som formade genren till vad den är
idag. Det går alltså knappt att underskatta deras betydelse för Heavy Metal som
genre. Måhända kan man säga att de gått en lång väg sedan debuten med Rocka Rolla 1974 men jämför man de
senaste skivorna, alltså när Rob Halford
väl hittat tillbaka till bandet, har det inte hänt så mycket. På den här skivan
lyser dessutom K.K. Downing med sin
frånvaro. Man skulle lätt kunna skylla på detta faktum när besvikelsen blir
tydlig men jag tycker att hans ersättare, Richie
Faulkner, sköter sig alldeles utmärkt. Det låter Judas Priest helt enkelt.
Det är kanske precis det som är problemet? Att killarna,
grabbarna – gubbarna, imiterar något som de skapade för en massa år sedan. Det
finns ingen livsglöd i musiken eller framförandet. Det är kompetent men inte
mera. Själv tycker jag att det är tråkigt att det ska behöva bli så men om man
har existerat som band i 40 år kanske det är svårt att hitta på något nytt.
Ändå kan jag inte låta bli att tänka. 40 år och (bara) 17 album.. Det borde
finnas mer att hämta.
5/10
