Judas Priest – Redeemer of Souls – 2014

Jag var ganska spänd inför mötet med den här skivan. Judas Priest var trots allt ett av mina första favoritband och en av de grupper som formade genren till vad den är idag. Det går alltså knappt att underskatta deras betydelse för Heavy Metal som genre. Måhända kan man säga att de gått en lång väg sedan debuten med Rocka Rolla 1974 men jämför man de senaste skivorna, alltså när Rob Halford väl hittat tillbaka till bandet, har det inte hänt så mycket. På den här skivan lyser dessutom K.K. Downing med sin frånvaro. Man skulle lätt kunna skylla på detta faktum när besvikelsen blir tydlig men jag tycker att hans ersättare, Richie Faulkner, sköter sig alldeles utmärkt. Det låter Judas Priest helt enkelt.

Det är kanske precis det som är problemet? Att killarna, grabbarna – gubbarna, imiterar något som de skapade för en massa år sedan. Det finns ingen livsglöd i musiken eller framförandet. Det är kompetent men inte mera. Själv tycker jag att det är tråkigt att det ska behöva bli så men om man har existerat som band i 40 år kanske det är svårt att hitta på något nytt. Ändå kan jag inte låta bli att tänka. 40 år och (bara) 17 album.. Det borde finnas mer att hämta.

5/10

Recension: Judas Priest - Painkiller - 1990

Judas Priest:

Painkiller

1990

CBS 467290-2

Det här var Rob Halfords sista platta med bandet före avhoppet och soloprojektet Fight. Tillika var det Scott Travis första platta bakom trummorna. Tidigare hade man använt sig av olika trummisar på nästan varje platta, eller åtminstone bytt, med undantag av Dave Hollands tio år med bandet, sisådär vartannat år. Vad detta berodde på kan man väl enbart spekulera kring, kanske var det personkemin som inte stämde eller så tröttnade trummisarna helt enkelt på att inte få något utrymme att jobba med. För ska man vara riktigt ärlig så har trumkompet varit ganska enformigt på många av Judas Priests plattor.

Detta gäller dock inte den här där Scott verkligen får jobba för lönen på ett par av låtarna, inte minst öppnings och tillika titelspåret Painkiller, där Scott inleder med värsta trumsolot som nästan för tankarna till Dave Lombardos infernaliska baskaggar. Samma sak kan gälla den snabba och rappa Metal Meltdown.

Annars är självklart musiken gitarrbaserad och som vanligt finns många fängslande riff man genast förälskar sig i, många lika enkla som genialiska melodier och det finns absolut ingen anledning att klaga på samspelet mellan KK Downing och Glenn Tipton, varken i grundkompet, soloväxlingarna, eller de snabba arpeggio-sweepen. På toppen, som pricken över i:et eller det som skiljer agnarna från vetet, ligger Rob Halfords magnifika röst. Jag vet INGEN som kan nå de höga tonerna denna man kan åkalla och även om det ingalunda sker i samtliga låtar så är man nära att nå nirvana de gånger det inträffar. Halford är utan tvekan en av de skickligaste sångarna i genren någonsin! Ian Hill pumpar grundton som vanligt…

Vad skiljer då den här skivan från Judas Priest tidigare alster? Tja, till att börja med är den bra mycket argare och aggressivare än de två föregående plattorna, kommersiella Turbo och den något tuffare Ram it down och till viss del även de klassiska, och förvisso fantastiskt bra, albumen Screaming for Vengence och Defenders of the Faith. Det här är återkomsten för bandet till klassisk heavy metal med moderna thrash och speed influerade riff, och det roliga är att den fortfarande känns modern och inspirerande så här 17 år efter dess release. Det tyder på ett synnerligen kompentent album!

Men självklart har man sina favoriter, bland dessa måste plattans snabbaste låtar, de tidigare nämnda Painkiller, Metal Meltdown samt All Guns Blazing räknas. Men fart och fläkt är inte allt och de klassiska riffen i både Night Crawler och A Touch of Evil gör att även dessa låtar kvalificerar sig in på listan med de bästa heavy metal låtarna genom tiderna. Dock vill jag slå ett extra slag för den låt som var min favorit vid första lyssningstillfället när plattan var ny och som fortfarande kröner plattan med sin excellens – Between the Hammer and the Anvil. Bättre än så blir inte klassisk heavy metal!

8/10