Recension: Omar & the Howlers - Boogie Man - 2004

Omar & the Howlers

Boogie Man

2004

Ruf Records: #RUF 1093

Omar & the Howlers är ingen ny bekantskap men jag har ofta tyckt att de saknar det där lilla extra som gör musiken riktigt levande. Det finns vissa undantag förstås. Jag minns att jag var tämligen positiv inställd till deras debut Big Leg Beat och coverplattan Swing Land är snudd på fantastisk! Huruvida The Howlers egentligen existerar kan man förresten diskutera eftersom de tydligen byter medlemmar titt som tätt och den enda fasta punkten är Kent ”Omar” Dykes på sång och gitarr.

Det här albumet var emellertid ingen kärlek vid första ögonkastet. Som vanligt kändes det som om något saknades. Men ju mer jag lyssnade på den mellan metal-albumen desto mer växte den. Det handlar om bluesrock där blues ibland kanske tar överhanden. Den sliter sig aldrig så fri att den går att jämföras med rena bluesalbum men som sagt kanske lite mer än det genomsnittliga bluesrockalbumet. Det är medryckande melodier och Omars röst tar man inte miste på. Vad man egentligen ska jämföra den med för att göra den rättvisa vet jag inte men den har en härlig skrovlighet över sig. Förresten så minns jag att jag en gång jämförde Ben Prestage med Omars sätt att sjunga men det är en annan historia.

Jag gillar numera den här skivan skarpt och det är heller ingen nackdel att den tog så lång tid på sig att växa och sätta sig. Det brukar innebära mer varaktighet än det motsatta och det är bra! Jag dristar mig därför till att rekommendera den här å det bestämdaste till fans av bluesrock, rivig country och sydstatsrock!

8/10

Recension: Doro – Love Me In Black – 1999

I början av åttiotalet fans ett tyskt heavy metal band som hette Warlock. Jag kan väl inte påstå att jag lyssnade speciellt mycket på dem men de fanns ändå i mitt medvetande och det är ingen nyhet att Doro Pesch numera gjort en hel del plattor i eget namn. Jag har inte lyssnat på någon av dem förrän nu och förväntade mig inte riktigt det jag fick höra. Jag hade fått för mig att det handlade om mera traditionell heavy metal men det visade sig att de industriella ingredienserna var mycket större än vad jag hade föreställt mig. Det är ingen stil som jag generellt uppskattar och även om det här egentligen inte är dåligt på något sätt blir det aningen ointressant. Det är lyckligtvis inget superhomogent album utan fladdrar mellan ganska bedrövliga industriella utsvävningar som balanserar på gränsen mot alternativ rockmusik, och ganska ordinära ballader som trots allt tillhör det bästa materialet. Doro är ingen dålig sångerska, men hennes röst är inte tillräckligt intressant för att hålla intresset vid liv och det blir ganska tröttsamt att lyssna i längden. Skivan växer förvisso efter några genomlyssningar men själva grunden är inget som tilltalar mig i någon större utsträckning.

4/10