Egentligen är jag inget fan av extremare metal. Men jag
tänker så här: någon gång måste man ju hitta något som verkligen faller en på
läppen och som är undantaget som bekräftar regeln, dessutom är det ju så
fantastiskt roligt att utforska och upptäcka sådant som man inte sedan förut
kände till. Som Italienska Malfeitor
till exempel. Var jag har fått skivan ifrån har jag ingen aning om men det är
inget som är nyinförskaffat i alla fall. Kanske har jag hittat den begagnad
någonstans, jag vet inte.
Jag vet inte så mycket om bandet och jag fick fuska lite
för att konstatera att det är ett italienskt Black Metal band. Likaså fick jag
använda google för att få reda på att det är ett numera splittrat band och att
det här är deras andra och sista fullängsskiva. Hur jag ska beskriva musiken
vet jag inte riktigt, det är lite för mycket för mig. Jag uppskattar det inte.
Det är väl ok rent musikaliskt sett och det är inte Black Metal av den formen
som ska vara så ljudtekniskt dålig som möjligt (tack och lov). Det innebär väl
inte att det är någon ljudekvilibristisk platta heller men det låter i alla
fall inte illa rent produktionsmässigt.
Tyvärr skramlar musiken lite för mycket för min smak. Jag
har svårt att urskilja riff och jag vet inte om det finns så många heller. Vokalisten
drar på för fullt med en skrik/väs stil som jag inte heller uppskattar.
Dessutom tycks det mig att det finns en gnutta narcissism inblandat i
produktionen då man i konvolutet bland annat kan läsa följande. Lyrics, concept, art-direction by M Fabban and M Fabban only. Jag gissar att det är en
dominerande medlem…
2/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar