Judas Priest:
Painkiller
1990
CBS 467290-2
Det här var Rob
Halfords sista platta med bandet före avhoppet och soloprojektet Fight. Tillika var det Scott Travis första platta bakom
trummorna. Tidigare hade man använt sig av olika trummisar på nästan varje platta,
eller åtminstone bytt, med undantag av Dave
Hollands tio år med bandet, sisådär vartannat år. Vad detta berodde på kan
man väl enbart spekulera kring, kanske var det personkemin som inte stämde
eller så tröttnade trummisarna helt enkelt på att inte få något utrymme att
jobba med. För ska man vara riktigt ärlig så har trumkompet varit ganska
enformigt på många av Judas Priests
plattor.
Detta gäller dock inte den här där Scott verkligen får jobba för lönen på ett par av låtarna, inte
minst öppnings och tillika titelspåret Painkiller, där Scott inleder med värsta trumsolot som nästan för tankarna till Dave Lombardos infernaliska baskaggar.
Samma sak kan gälla den snabba och rappa Metal Meltdown.
Annars är självklart musiken gitarrbaserad och som vanligt
finns många fängslande riff man genast förälskar sig i, många lika enkla som
genialiska melodier och det finns absolut ingen anledning att klaga på
samspelet mellan KK Downing och Glenn Tipton, varken i grundkompet,
soloväxlingarna, eller de snabba arpeggio-sweepen. På toppen, som pricken över
i:et eller det som skiljer agnarna från vetet, ligger Rob Halfords magnifika röst. Jag vet INGEN som kan nå de höga tonerna
denna man kan åkalla och även om det ingalunda sker i samtliga låtar så är man
nära att nå nirvana de gånger det inträffar. Halford är utan tvekan en av de skickligaste sångarna i genren
någonsin! Ian Hill pumpar grundton
som vanligt…
Vad skiljer då den här skivan från Judas Priest tidigare alster? Tja, till att börja med är den bra
mycket argare och aggressivare än de två föregående plattorna, kommersiella Turbo
och den något tuffare Ram it down och till viss del även de
klassiska, och förvisso fantastiskt bra, albumen Screaming for Vengence
och Defenders
of the Faith. Det här är återkomsten för bandet till klassisk heavy
metal med moderna thrash och speed influerade riff, och det roliga är att den
fortfarande känns modern och inspirerande så här 17 år efter dess release. Det
tyder på ett synnerligen kompentent album!
Men självklart har man sina favoriter, bland dessa måste
plattans snabbaste låtar, de tidigare nämnda Painkiller, Metal
Meltdown samt All Guns Blazing räknas. Men fart
och fläkt är inte allt och de klassiska riffen i både Night Crawler och A
Touch of Evil gör att även dessa låtar kvalificerar sig in på listan
med de bästa heavy metal låtarna genom tiderna. Dock vill jag slå ett extra
slag för den låt som var min favorit vid första lyssningstillfället när plattan
var ny och som fortfarande kröner plattan med sin excellens – Between
the Hammer and the Anvil. Bättre än så blir inte klassisk heavy metal!
8/10