Recension: Judas Priest - Painkiller - 1990

Judas Priest:

Painkiller

1990

CBS 467290-2

Det här var Rob Halfords sista platta med bandet före avhoppet och soloprojektet Fight. Tillika var det Scott Travis första platta bakom trummorna. Tidigare hade man använt sig av olika trummisar på nästan varje platta, eller åtminstone bytt, med undantag av Dave Hollands tio år med bandet, sisådär vartannat år. Vad detta berodde på kan man väl enbart spekulera kring, kanske var det personkemin som inte stämde eller så tröttnade trummisarna helt enkelt på att inte få något utrymme att jobba med. För ska man vara riktigt ärlig så har trumkompet varit ganska enformigt på många av Judas Priests plattor.

Detta gäller dock inte den här där Scott verkligen får jobba för lönen på ett par av låtarna, inte minst öppnings och tillika titelspåret Painkiller, där Scott inleder med värsta trumsolot som nästan för tankarna till Dave Lombardos infernaliska baskaggar. Samma sak kan gälla den snabba och rappa Metal Meltdown.

Annars är självklart musiken gitarrbaserad och som vanligt finns många fängslande riff man genast förälskar sig i, många lika enkla som genialiska melodier och det finns absolut ingen anledning att klaga på samspelet mellan KK Downing och Glenn Tipton, varken i grundkompet, soloväxlingarna, eller de snabba arpeggio-sweepen. På toppen, som pricken över i:et eller det som skiljer agnarna från vetet, ligger Rob Halfords magnifika röst. Jag vet INGEN som kan nå de höga tonerna denna man kan åkalla och även om det ingalunda sker i samtliga låtar så är man nära att nå nirvana de gånger det inträffar. Halford är utan tvekan en av de skickligaste sångarna i genren någonsin! Ian Hill pumpar grundton som vanligt…

Vad skiljer då den här skivan från Judas Priest tidigare alster? Tja, till att börja med är den bra mycket argare och aggressivare än de två föregående plattorna, kommersiella Turbo och den något tuffare Ram it down och till viss del även de klassiska, och förvisso fantastiskt bra, albumen Screaming for Vengence och Defenders of the Faith. Det här är återkomsten för bandet till klassisk heavy metal med moderna thrash och speed influerade riff, och det roliga är att den fortfarande känns modern och inspirerande så här 17 år efter dess release. Det tyder på ett synnerligen kompentent album!

Men självklart har man sina favoriter, bland dessa måste plattans snabbaste låtar, de tidigare nämnda Painkiller, Metal Meltdown samt All Guns Blazing räknas. Men fart och fläkt är inte allt och de klassiska riffen i både Night Crawler och A Touch of Evil gör att även dessa låtar kvalificerar sig in på listan med de bästa heavy metal låtarna genom tiderna. Dock vill jag slå ett extra slag för den låt som var min favorit vid första lyssningstillfället när plattan var ny och som fortfarande kröner plattan med sin excellens – Between the Hammer and the Anvil. Bättre än så blir inte klassisk heavy metal!

8/10

Krönika: Melodifestivalen 2012 – Delfinal 3

Faktum är att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva den här gången. Jag var av den uppfattningen – före programmet – att det knappast kunde bli värre än vad det redan har varit. Det kunde i vart fall inte bli värre än den första delfinalen och Sean Banan… Nu har jag nog upplevt allt tror jag. Jag fattar verkligen inte vad det är frågan om? Visserligen är jag inget tungt fan av den här tillställningen och har inte varit det de senaste åren heller men det här börjar bli löjligt nu. Det börjar bli ett program som man måste titta på för att kunna såga det efteråt. Jag brukar i alla fall kunna vara lagom konstruktiv i min kritik men den här gången vet i fan om jag ens ids artikulera mina tankar till något begripligt.

Det kräver en hel del energi som jag faktiskt inte tycker tävlingen förtjänar att gång efter gång hitta på en ny vinkel att beskriva eländet på så att jag denna gång helt enkelt rakt upp och ned kommer att skriva det jag känner för.

MUSIKALISKT VAR DET EN REN OCH SKÄR KATASTROF!

Youngblood – pojkbandet var alldeles för ojämna röstmässigt för att fungera även om låten hade varit något att ha. Maria Benhaji var enbart trist och faktum är att jag i mina anteckningar inte orkade skriva mera än så. Det var ändå mer än jag brydde mig om att skriva om Mattias Andreasson, Carolina Wallin Pérez och Love Generation och då var ändå den senaste ett av de bättre bidragen för kvällen. Eller rättare sagt, ett av de minst dåliga… För om sanningen ska fram har det sällan varit mer fog att parafrasera en av Martin Ljungs mest klassiska repliker det är ingen som är bäst men många som är sämst!

Molly Sandén

Andreas Johnson borde vid det här laget vara en av de mest rutinerade i startfältet och visst märktes det en annan rutin i framförande. Inget som betyder något eftersom låten, som visserligen räknades bland de minst dåliga av undertecknad, inte var någon höjdare. Efter detta återstod bara två kombattanter, de som också slutligen gick direkt till final. Molly Sandén som faktiskt levererade inlevelse och Björn Ranelid feat, Sara Li som bjöd på något helt nytt i melodifestivalsammanhang! För säga vad man vill så var varken framförandet eller låten i sig något som vi någonsin haft i de här sammanhangen! Personligen lockades jag faktiskt lite av kalkonvärdet, det måste jag erkänna. Men tänk om han går och vinner hela midivitten… Om vi tvingas skicka honom till Eurovison Song Contest, tänk er tanken… Tänk er tanken!