Recension: U.D.O. – Timebomb – 1991

Det här var den första skivan jag köpte med U.D.O. om man undantar debuten Animal House från 1987 som införskaffades på vinyl. Det var inte förrän långt senare som den byttes ut, eller snarare kompletterades med en CD. Hur som helst så var jag redan vid införskaffandet av Timebomb ganska missnöjd med skivan. Den var lite för utpräglat tuff, fräck och hård och inte alls i samma stil som debutalbumet. Till och med lite mera än var Udo Dirkscheider egentligen klarar av att leverera. Det kändes som om han tagit på sig lite för stora skor helt enkelt. Lite grand som att det ska vara häftigt och fräckt bara för sakens skull och inte för att det tillför musiken något egentligen. Rösten raspar och rosslar mer än vanligt och han tar i så att han blir gul och blå. Han lyckas med nöd och näppe att undvika att göra sig själv till åtlöje men totalt sett är det absolut ingen skiva som kommer att gå till historien. Men egentligen är det väl inget fel på den, jag gillar att ha den i samlingen och att den står i hyllan är bara trivsamt, men särskilt ofta plockar jag inte fram den! I ärlighetens namn måste jag dock hävda att den växt sedan inköpet, men det är ju å andra sidan ganska många år sedan då jag köpte den redan när skivan var ny. Men även om det är hårdare och tuffare, vilket inte med nödvändighet måste vara en fördel, är det egentligen inget nytt under solen. Vi har hört allt förr och det finns inget som direkt sticker ut från mängden.

6/10