Krönika: Melodifestivalen 2012 – Delfinal 1

Nog för att jag brukar kunna haspla ur mig en hel del negativa floskler och kanske även någon mer artikulerad tank om melodifestivalens uselhet, men i år tar det nog priset! Vi kan väl börja med att kommentera och konstatera programledarnas erbarmlighet. Jag fattar inte… Hur kan man bara producera en sådan smörja? Låt vara att ingen av de tre kanske är van vis programledarrollen men det här var verkligen katastrof. Helena Bergström var verkligen under all kritik medan Sarah Dawn Finer bättrade sig lite under resans gång. Hon kan kanske bli riktigt anständig vid resans slutdestination. Den tredje, som dessutom personligen presenterade sig som den vi inte känner till, minns jag inte ens vad hon hette men jag antar att det var en komiker av något slag för maken till usel humor har jag sällan varit med om. Petra Mede, kom tillbaka – allt är förlåtet! Och ta med dig Kristian Luuk! Allt är bättre än det här!

Men då var ändå programledarna ljusår bättre än de deltagande musikaliska verken. Det här måste vara det sämsta startfältet någonsin! Till och med min sambo och bisittare inför den här krönikan instämmer i detta och hon har ändå ett gediget intresse i festivalen och har haft det i många år, något som jag inte kan skryta med precis.

Men va fan är det frågan om på ren svenska? Sean Banan?? Det är ju pubertal humor, om en det. Jag fattar inte hur någon över fyra års ålder kan tycka den snubben är rolig? Men faktum är, och jag skäms nästan att säga det, så fanns det en oväntat starkt hook i låten som kanske till och med var den starkaste för kvällen. Det säger väl en del kanske? Det kan man inte anklaga Avalon Dots för. Maken till sömnpiller var det länge sedan jag hörde och jag vet inte varför alla tre prompt skulle sjunga, någon vidare stämsång blev det ju verkligen inte av det! Dessutom blev det lite gapigt på slutet.

The Moniker är dock en artist! Det HÄR är en artist, skrev jag i mina anteckningar. Den klart bästa låten så långt med det var ändå inget vidare. Den nådde verkligen inte upp till Oh My God eller vad låten han hade förra året hette. Men det fanns i alla fall en kontroll där som saknades i många andra nummer. Det hade även de rutinerade damerna i Afro-dite! Självklart klasskillnad i stämsång jämfört med Avalon Dots! Synd bara att det var en upprepning av Never Let it Go från några år sedan. Frånsett från det var den väl pigg och en medryckande discodänga!

Man kan verkligen fråga sig vad ett band som Dead by April gör i den här tävlingen! Jag fattar ingenting. Jag gillar hårdrock och den allra tyngsta och bröligaste också många gånger, men det här funkar verkligen inte. Ingen av de två delarna i låten, varken popen eller metallen låter bra. Kanske är popdelen trots allt något bättre men det var ändå startfältets mest bedrövliga bidrag i mina öron! Mycket bättre var verkligen inte Marie Serneholt som hade ett very very swedish-skt uttal. Finns det inte talpedagoger för sådant? Hon såg ut i alla fall som att hon tyckte hon var hur bra som helst men refrängen var verkligen hemsk! Bidraget var kanske det som kom närmast riktig schlager trots allt och var väl en crossover mot Dance eller så.

På pappret hade verkligen Thorsten Flinck inget i festivalen att göra heller. Och någon större sångare tyckte jag inte att han var. Däremot en riktigt skicklig recitatör! Det lät lite åt Rikard Wolff hållet. En ganska grov röst som kändes mer som teater och skådespel än som artisteri. Jag tror i och för sig att Wolff hade gjort det bättre men det var ändå överförväntan! Och så var det ju Loreen då… Jag vet inte om hon sjöng eller imiterade en Contemporary Dancer? Jag tyckte mest hon ålade sig på golvet men hon hade i alla fall en mäktig powerballad. Eller rättare sagt, den började lite så med den försvann snart ut i intet. Riktigt bedrövligt!

Sen kom det bästa framförandet. Det av de tre programledarna som konstaterade att det inte bara var bögarnas fest och med floskler och haranger konstaterade de att alla borde vara lika mycket värde oavsett sexuell preferens, hudfärg, vikt, längd etc. etc. Det skriver jag gärna under på! Men oavsett budskapet så tycker jag att det fanns flera roliga passager i texten som jag skrattade högt åt. Inte visste jag att Helena Bergström kunde sjunga så pass bra!