Killswitch Engage – The End of Heartache – 2004

Det finns tre aspekter jag skulle vilja ta upp. Det första är det rent musikaliska, det är kanske det jag tycker är den största behållning med skivan, det vill säga det instrumentalmusikaliska! Jag är inte mycket för skrikandet som man brukar kalla för sång, själv börjar jag mer och mer tycka att vokalist är en betydligt bättre term än sångare. Därmed har vi också snuddat vid den andra aspekten, bandets vokalist. Howard Jones (nej det är inte synthpop killen det handlar om) kan ju faktiskt sjunga. Han blandar ren sång med skrikande och jag kan icke för mitt liv begripa varför man väljer att inte utnyttja sin fulla röstkapacitet? Egentligen är det där två aspekter eftersom jag gillar den rena sången men inte den andra.

Det tredje och sista som jag tänkte orda om när det gäller den här skivan är att det inte finns något särskilt som utmärker låtarna. Det är förstås mina personliga preferenser som talar men tittar jag inte på CD-spelaren så har jag ingen aning om det är ett nytt spår eller om det fortfarande är samma som spelas. Jag hör alltså ingen eller minimal skillnad. Det är inte det att det låter lika egentligen det är bara det att det inte finns några direkta pauser i musiken. Alltsammans skulle lika gärna kunna vara en enda progressiv låt.

Men hur mycket jag än uppskattar progressiv musik så är det här inget för mig. Det är på tok för många negativa aspekter och för få positiva. Jag kanske inte ska lyssna på Metalcore alls?

3/10

Nyheter: Killswitch Engage - Disarm the Descent

Release: 20130402

Recension: Chimaria - Chimaria - 2005

Chimaira

Chimaria

2005

Roadrunner Records #618262

Märkligt nog är det här inte Chimarias debutalbum, som annars brukar vara självbetitlade, utan faktiskt det tredje. Jag har ingen bekantskap med de första alstren och inte med de senare heller för den delen och kan inte bedöma något utvecklig eller brist på utveckling över tid. Det jag kan göra är att skriva om just det här albumet och sen får det vara bra med det!

Antagligen kommer det här också att bli den enda recensionen av Chimarias musik eftersom det inte riktigt passade mig. Om jag förstår det hela rätt rubriceras det här som Metalcore, en genre jag verkligen inte är bekant med. Det är brutalt och aggressivt och vokalistrollen består av en massa growlande vars innehåll är omöjligt att det mesta av tiden. Jag kan i och för sig stå ut med detta om musiken är tilltalande men den blir fort tjatig och jag tycker inte det finns någon direkt dynamik i den heller. Jag gillar riff och tempoväxlingar, i synnerhet på gitarrerna, och det är lite för lite av den varan. Det ska kanske vara så i Metalcore?

Hur som helst så tycker jag att bonus CDn som medföljer just den utgåvan av skivan som jag har är bättre än själva skivan, vilket är anmärkningsvärt eftersom det rör sig om livematerial och jag gillar överlag inte liveskivor särskilt mycket. Av detta kan vi dra två slutledningar. För det första kan det vara så att Chimaria är ett exceptionellt liveband eller så är faktiskt behållningen större för mig när det blir lite mindre högljutt (liveinspelningarna är inte de bästa rent volymmässigt). Oavsett vilket är det inget särskilt gott betyg åt skivan när bonus materialet är det bästa med den.

4/10