Marina Mårtensson – Fences – 2009

Liksom i fallet JerryLindqvist antog mina fördomar att det här var något helt annat än vad det visade sig vara. Här var det istället frågan om ett omslag som andas country men som i själva verket visade sig vara någon form av jazz. Ett ganska trevligt album för övrigt men som framåt slutet blir lite tröttsamt. Inget som utmärker sig antar jag men ändå något som kan tänkas hamna i skivspelaren lite då och då när rätt förutsättningar råder.

5/10

Recension: Buffy Sainte-Marie - Running for the Drum - 2009

Buffy Sainte-Marie

Running for the Drum

2009

Cooking Vinyl: CookCD493

Att det tog ett tag att lära sig tycka om det här spretiga albumet ska erkännas! Vi förflyttas mellan genrer och stilar på ett sätt som till en början är väldigt förvirrande och för att få ett sammanhang i skivan behöver man spela igenom den flera gånger. Det börjar med ett par låtar där Buffys indianska arv verkligen speglas och där en dunkande bastrumma (som jag normalt, mer eller mindre, avskyr) lätt kan tolkas som trumman som slår takten i dansen kring lägerelden och är ett riktigt effektivt grepp!

Vi förflyttas sedan genom mer traditionell folk, lättsmälta jazzballader, riktig Honky Tonk och så en gammal klassiker i Little Wheel Spin and Spin också. Buffy står för allt material, utom grunden i America the Beautiful, både text som musik och gör det bra! Man får väl säga att det är en smula ovanligt att en artist komponerar verk i så många skilda genrer och dessutom har mod nog att samla dem på en och samma skiva.

Men mod är något som inte är någon nyhet för Buffy. Sedan sextiotalet har hon propagerat för människors lika värde oavsett hudfärg och i den medföljande dokumentären, som är mycket intressant, hyllas hon av ett helt gäng andra artister i branschen för sitt engagemang i ”obekväma” frågor. Vi får också se små klipp med Buffy live och det får mig att förstå att den inlevelse man upplever på skivorna inte är någonting i jämförelse med vad man känner när hennes mimik ingår i upplevelsen! Hon är bra på skiva, men hon måste vara ännu bättre i verkligheten, det är helt klart!

På Working for the Goverment, som tillhör spåren där det indianska arvet är som starkast ställs det bortom alla tvivel vilket förtroende Buffy har, eller inte har, till myndigheterna. Too Much is Never Enough är en smäktande kärleksballad och båda samsas, som jag var inne på tidigare, om samma utrymme. Det är eklektiskt och som sådant ute i farliga trakter, faran är stor att man genast känner sig obekväm och överger sin nyinförskaffade skiva. Man får helt enkelt ta det lite pö om pö och lära sig tycka om en sång i taget och på sikt, mer eller mindre omedvetet, forma sig en egen uppfattning om huruvida de olika sångernas samkväm på albumet är till dess fördel eller nackdel…

7/10

Recension: Nisses Stuga - Nisses Stuga - 1987

Nisses Stuga

Nisses Stuga

1987

Polar Music International Pols 417

LP

Redan i första spåret blir man varse om det här skånska gladjazzbandets humoristiska intentioner och historien om att Kommunens nya giv skulle vara införandet av en Telefonsluskmarodör, trots att låtens egentliga titel kort och gott är Telefonmarodören, är tämligen bisarr och absurd. Textmässigt kan man emellertid inte låta bli att beundra den uppfinningsrikedom som dominerar den och faktum är att låten faktiskt fick en del uppmärksamhet i radio när den kom, kanske beroende just på sitt lite skruvade och sexuella tema. Det här var förresten inte första gången låten fanns med på skiva, redan 1983 förevigades den på plattan Discret, dock i en något annorlunda version. Personligen föredrar jag den här senare men det är ju så klart en smaksak.

Discret innehöll för övrigt även en del av den här plattans övriga repertoar i annorlunda versioner som Magdalena, Ungerskt Nummer, Håriga Ben, Lägenheten Eller Livet samt Eslövs Röda Armé. Samtliga återfinns i bättre, mer genomarbetade versioner, både musikaliskt och produktionsmässigt på den här plattan. Man begränsar sig inte till att göra musik i en enda genre utan många grenar skjuter ut åt olika håll från gladjazzens kärna. Ta till exempel nämnda Ungerskt Nummer som är en pastisch på gränsen till travesti på vad man förknippar, rent folkmusikaliskt, från den delen av världen. Texten är naturligtvis humoristisk skriven men väldigt svårbeskriven utanför sitt sammanhang. Kortfattat behandlar den inmundigandet av en festmåltid med gott om alkoholhaltiga tillbehör, allt multiplicerat med siffran 6.. Avslutningen är både fenomenal och oförutsägbar, men troligen väldigt behövlig för sångens huvudperson.

Vidare har man illusionerat asiatiska skalor i Ris-Otto, där man naturligtvis upptäcker hur fel man haft, om man nu trodde man visste ursprunget till maträtten. Allt på det säregna vis Nisses Stugas texter funkar. Likaså i Lägenheten Eller Livet, som inte är svårt att få till ett inlägg i den dåvarande debatten om bostadsbrist, Varje mord har en benägenhet att resultera i en ledig lägenhet eller det är inte dig jag vill åt, det är din lägenhet, precis som om bostadsbristen skulle ursäkta denna form av vigilantism!?

Men Nisses Stuga tar ut svängarna och drar sig inte för att överdriva, så även i det som för undertecknad nästan blivit associationen framför alla andra med bandet – Eslövs Röda Armé, som inte nödvändigtvis är den bästa låten, men som säkerligen innehåller störst överdrifter. Sången är maskerad till en kampsång och den revolterande organisationen saboterar samhällets struktur på alla möjliga sätt. Till exempel:

• Hänga toalettpapper efter tåget
• Trycka sönder en tomat på Domus
• Hungerstrejka när det är fisk till mat
• Skrämma fiskarna i djuraffären

Man drar sig heller inte för att driva med ålderdomsvården och i en brilliant raggtime, som beskriver musikstilen lika bra som textens fokusering på raggningskåta pensionärer som tar varje tillfälle i akt att få tag i lite lammkött. Man har inte fallit i fällan att ta den plumpa gubbsjuka humorns väg a’la Eddie Meduza, utan har istället valt att låta gruppens enda kvinna (Marianne Larsson) representera ålderdomen. Att ragga på manligt lammkött torde vara aningen mer accepterat och därmed undviker man ramaskri från feministiskt håll. Naturligtvis kan man heller inte jämföra Eddie Meduzas vulgära vokabulär med Nisses Stugas rumsrena humor!

En annan textrad, som också sugit sig fast som en blodigel på hjärnbarken, är den som avslutar Psykologvisan, en visa som beskriver lyteskomik in i minsta detalj. Efter att först ha blivit av med diverse kroppsdelar på alla möjliga sadistiska sätt, blir till slut huvudpersonen i visan psykolog, för att själv kunna förstå sina sjukdomar. Efter allt detta tragiska, för man måste väl ändå beteckna det hela som tragikomiskt, avslutas visan sadistiskt med: Med din svåra paranoia/Alla vårdarna vill skoja/När de jagar dig igenom korridorerna!

Avslutningsvis tänkte jag motivera varför jag, trots min förälskelse i plattan, inte ger den ett obefläckat betyg, trots alla underförstådda superlativ jag överöst den med. Det beror inte på de musikaliska kvalitéerna eller någon brist i textförfattandet. Det beror heller inte på någon brist i parodierandet, som är fullständigt brilliant i till exempel Toaletten, där man inte behöver vara något geni för att förstå att det är Hasse ”Kvinnaböske” Andersson som åsyftas, eller dansbandskarikatyren Magdalena. Dock måste jag på något sätt kompensera betyget för just detta strövtåg in i dansbandsgenren, och trots brilliansen i förlöjligandet, väga in avsaknaden av min personliga affektion för denna genre. Men satiren är som sagt klockren och texten är sprängfylld med klichéer, ta bara den inledande och talade presentationen av låten, här kommer en alldeles nyskriven sak, som Ni säkert kommer att känna igen allihopa.

9/10

Svante Thuresson & Vänner – 2007

Jag har alltid tyckt att Svante Thuresson är en skön figur med ytterst musikalisk talang i kroppen, en skön röst som kan göra vilken melodi som helst till sin egen. Men här tar han alltså hjälp av så kallade vänner. Hur det ligger till med vänskapsbanden kan man väl spekulera kring, men ur en musikalisk synvinkel är det ganska ointressant. Då är det betydligt intressantare att konstatera att det fullkomligt dräller av kända namn som sjunger duett med Svante! Till de mest namnkunniga hör Plura, Titiyo, Lisa Nilsson, Peter LeMarc, Dregen, Magnus Carlsson, Mats Ronnander och Anne-Lie Rydé, nu räknade jag upp nästan allihop förstås! Men trots detta, eller kanske tack vare detta, blev skivan lite av en besvikelse. Jag tycker inte att Svante får möjlighet att blomma ut på ett sätt som jag skulle vilja även om några av låtarna håller tämligen hög klass. I samtliga fall handlar det om när han lämnar jazzen och vandrar ut i mer bluesinspirerade verk Av Peter LeMarc, Pernilla Andersson eller varför inte i Nisse Hellbergs gamla Blå Vägen Hem som framförs i en riktigt bra version, mycket tack vara Dregens gitarrspel. Några musikaliska toppar alltså, men tyvärr alldeles för många intetsägande jazzballader också…

5/10 

Recension: Nick Lowe – Dig My Mood – 1998

Den relation jag har till Nick Lowes musicerande sträcker väl sig i stort sett till de mer glättiga plattorna Party of One och Pinker and Prouder than Previous, där den senare faktiskt föregår Dig my Mood med tio år eller så. Här handlar det istället om jazz och countryinspirerad musik där redan de första låtarna fångar intresset utan att för de skulle rendera i någon wow-faktor. Dock ska tilläggas att skivan helt klart växer med antalet genomlyssningar och att influenserna aldrig tar totalt överhanden och förblir en stabil krydda åt den souliga musiken. Däremot blir det lite tråkigt i längden det finns inga direkta utmärkande låtar som verkligen sätter sig efter de första fyra eller fem och det är på tok för likt tempo i de flesta låtarna, det är inget som sticker ut från mängden riktigt och totalt sett får jag nog kalla det här en besvikelse trots allt. Dock är det stabilt framfört (fattas bara annat) och inte utan glimten i ögat. Det blir alltså någon sorts hybrid av seriösa jazzballader och mer humoristiska countryekvivalenter. Klart lyssningsvärd skiva totalt sett men jag vet inte om jag kommer att plocka fram den enkom för att lyssna så där rysligt ofta.

6/10 

Recension: Pat Boone – In a Metal Mood – 1997

Det här är bara en platta man bara måste ha, den gamle coverkungen Pat Boone gör oförglömliga, jazziga versioner av hårdrockens allra kändaste slagdängor. Bland annat återfinns till exempel 80-talarna: You’ve got another thing coming (Judas Priest), Holy Diver (Dio), Paradise City (Guns ’n Roses) samt den något modernare Enter Sandman (Metallica). Bland klassikerna utmärker sig främst Love Hurts (Nazareth), Smoke on the Water (Deep Purple) och No More Mr Nice Guy (Alice Cooper) en titel som tillika pryder skivans omslag som undertitel.

7/10 

Recension: Sharleen Spiteri – The Movie Songbook – 2010

Det är idel kända låtar och inget nytt under solen på den här plattan från den forna Texassångerskan. Temat är förstås musik från filmer som titeln anspelar på och det är allt ifrån Xanadu, the Sound of Silence, What’s New Pussycat? och Take my Breath Away som framförs. Sharleen är en duktig sångerska, det är inget snack om den saken även om den här skivan faktiskt var något av en besvikelse. Det finns inte mycket kvar av Texas tidiga blues-soul-rock-sound och det är allt för mycket radiopop för min smak, dessutom är många av låtarna lite uttjatade redan och kanske lite för jazziga för min smak. Det blir lite för tillrättalagt, prydligt och välvårdat och det är inga vassa kanter som sticker ut någonstans och det tycker jag är synd när man vet att det faktiskt finns kompetens att skryta med tillgängligt.

5/10

Annika Fehling - Fireflies

Vad som helst får tydligen kallas jazz nuförtiden. Jag hittade nämligen den här skivan på jazzavdelningen men jag tycker verkligen inte att den hör dit. Snarare är det Singer-Songwriter, eller möjligen någon form av countryalternativ det handlar om och faktiskt ganska lyckad sådan om man frågar mig! Jag är inte särskilt bevandrad i genren men efter första genomlyssningen är jag definitivt sugen på att höra mera. Det här blir en skiva om kräver mera tid för att skapa sig en uppfattning om!

Chet Atkins - Almost Alone

Är man insatt i Countryns historia bör man nog känna till Chet Atkins inblandning i skapandet av Nashvillesoundet men än jag är. Att det rör sig om en fantastisk gitarrist råder dock inget tvivel om, jag blir grymt imponerad när jag hör det här. Tydligen var det i princip inga omtagning överhuvudtaget och det säger ju en del om kompetensen! Mestadela rör det sig om instrumentala jazz-country låtar som är hur välklingande som helst. Endast någon av låtarna har sångpålägg. Chet Aktins var 71 vid tidpunkten för plattans release!

Eva Cassidy - Eva by Heart

Inget som jag hade det minsta koll på! Jag antar att den blues som framförs går under subgenre Chicago Blues men jag är ingalunda säker på det påståendet. Det ligger också nära jazzen och i viss mån gospel. Lite för seg för min smak då stilen i sig inte tilltalar mig nämnvärt. Jag tycker också att Eva är aningen för skönsjungande för att göra riktigt intryck på mig. Det blir lite teknik på bekostnad av inlevelse tycker jag.

Rick Vito - Band Box Boogie

Jag har tidigare tipsat om den här skivan på andra håll, men efter att åter ha lyssnat igenom den känner jag ett behov av att förnya min rekomenndation! Det är ungefär jazz-swing-honky tonk-boogie eller något sånt....