När jag införskaffade den här,
mest som en ren chansning, trodde jag att det var Texas första skiva. Det visade sig sedan att det var deras tredje
men det är ju mindre viktigt. Det innebär bara att det finns mer att utforska
än vad jag trodde och det ser jag som enbart positivt. Det här var alltså den
första skivan med Skotska popbandet Texas
som nådde min skivspelare och jag var fast direkt. Det fanns en närvaro som
inte brukar finnas i popmusik av det här slaget, starka influenser av soul och
blues och melodier som tilltalade mig direkt. Och eftersom jag hade väntat mig
betydligt popigare musik kanske jag övertolkade musiken som mer bluesrockig än
vad den egentligen är och mer än vad jag upplever den i ett lite mera nyktert
tillstånd (och då pratar jag alltså inte om alkoholintag). Men det är bra
melodier och det finns mycket känsla och kropp, det är ingen ytlig musik som
glömt bort direkt efter att plattan slutat spela. Det vill säga att även om
melodierna kanske inte dröjer sig kvar i några nattliga drömmar så minns man
hur bra musiken är. Och även om inget egentligen är bättre än något annat på
skivan så har alla låtarna det gemensamt – att det är bra! Det är svårt att
beskriva vad som gör att det förhåller sig på det viset och jag vet inte om jag
ens ska ge mig på att försöka! Det finns inga direkta utsvävningar utan det är
i stort sett jämnbra hela tiden. Det tilltalar mig ganska mycket utan att för
den skull nå de allra högra topparna på betygskalan.
