Visar inlägg med etikett 2012. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 2012. Visa alla inlägg

Mustasch – Sounds Like Hell, Looks Like Heaven – 2012


De senaste veckorna har jag lyssnat väldigt mycket på den här plattan. Från början minns jag att jag störde mig lite på att Ralf Gyllenhammar fraserar ungefär likadant i alla fall i de inledande spåren men det är inget jag har något emot längre. Tvärtom gillar jag det skarpt! Hur representativt det är musikaliskt jämför med Mustaschs tidigare katalog kan jag inte riktigt uttala mig om men ska jag rubricerad det med något, får det bli hårdrock. Det är inte tillräckligt mycket Heavy Metal för att platsa under den kategorin medan det naturligtvis inte går att jämföra med hårdrock av klassiskt snitt.

Det är medryckande melodier och riktigt trevliga riff som presenteras. Bäst är skivan i början och sen mattas den av lite. Jag vet inte riktigt varför men det är väl inte helt ovanligt att man lägger de starkaste låtarna i början. Man måste ju fånga lyssnaren. Detta lyckas man bra med (även om jag som sagt var lite skeptiskt från allra första början).

Förresten, den fjärde låten – Cold Heart Mother Son, känns oerhört inspirerad av Megadeths Symphony of Destruction! Det är inte riktigt exakt samma men nog tycker jag att det måste vara med än en tillfällighet att flera av riffen är så pass lika? Hur som helst är det jäkligt bra! Jag gillar plattan och måste härmed inskaffa mer med detta fantastiska svenska band!

8/10


Steve Harris – British Lion – 2012


Om man ska vara riktigt ärlig så är det faktumet att Iron Maidens grundare och bassist som ger ut en soloskiva efter hundra år, tillsammans med omslagsgrafiken, som är det intressantaste med den här skivan. Det är verkligen inte någon dålig skiva egentligen. Allting är precis så kompentent som man kan för förvänta sig och om man tar sig tid att verkligen lyssna på musiken är det väl avvägd rock. Få låtar, om ens någon, påminner egentligen om Iron Maidens sound och det är väl bra förstås. Varför göra en soloplatta om man ska imitera det man redan har gjort med sådan bravur?

Men några takter finns det som lockar tankarna att tänka på världens kanske bästa hårdrocksband – Iron Maiden. De varken stör eller tillför något till helheten egentligen. De existerar och svårare än så är det inte. Så värst medryckande är det inte men det är lätt att fastna i fällan av förväntningen att det verkligen ska låta som Iron Maiden. Kan man bortse från detta tror jag att man får ett betydligt större utbyte av skivan.

Och för den sakens skull måste jag be att få bedyra att jag tror att jag klarade den bedriften hyfsat. Inte till hundra procent för det tror jag nästan ingen klarar men i alla fall till tre fjärdedelar. Men låtarna sätter sig inte. Det blir kompentent men det blir inte mer. Det blir inte dåligt mer förbannat tråkigt att lyssna på och jag känner heller inget sug av att verkligen ge mitt yttersta för att hitta alla aspekter i musiken. Det blir helt enkelt en platta som eventuellt kan plockas fram någon gång i framtiden som en påminnelse om vad det faktiskt är, med verkligen inget som kommer att frekventeras i min skivspelare!


4/10

Sabaton – Carolus Rex – 2012



Även om jag bara har en skiva sedan tidigare med Sabaton känner jag redan från början att jag känner igen det här. Det är inget nytt under solen och det verkar som att om man har hört en skiva med dem så har man hört alla. Nu behöver det förstås inte vara någon nackdel, en del av storheten ligger förstås i att man har en kontinuitet i sitt musicerande. Joakim Brodéns röst är väldigt speciell och om det inte vore för något annat så skulle detta egentligen vara nog fog för att införskaffa skivan. Det är Power Metal med en powerful sångare helt enkelt.

Versionen av plattan som jag skriven om har en disk på engelska och en på svenska. Egentligen är den första inte helt engelskspråkig heller eftersom det finns vissa bakgrundpartier som framförs på svenska. Jag ser inget problem i det eftersom temat på skivan är den svenska stormaktstiden. Titels syftar på Karl XII och är det latiniserade namnet på denne kung.

Låt oss säga så här. Skulle du så och välja mellan den vanliga version av skivan och denna och det skiljer i pris – tag den vanliga med bara engelskspråkiga låtar. Det funkar inte alls på svenska. Faktum är att det är mycket svårare att uppfatta texten när den framförs på ens eget modersmål, det säger väl en del om vilken språkbruk man har använt sig av?

Totalt sett är det inget fel på varken innehåll eller framförande, det är bara det att vi har hört det förut…


7/10

Mikael Wiehe – En Gammal Man – 2012



Jag vet inte när jag blev förälskad i Mikael Wiehe, hans musik och kanske framförallt hans texter, men så är det i alla fall. Jag har inte stressat fram några skivköp och även om jag min vana trogen har ambitionen att införskaffa allt har jag trots allt fortfarande en hel del kvar. Jag kämpar inte efter att ha skivorna på releasedagen men jag vill hemskt gärna ha dem i samlingen ganska snabbt ändå, eller rättare sagt – jag vill höra hur han har formulerat sig den här gången.
                                     
Texterna förändras men innehållet består. Det kan man kanske säga om Mikael Wiehes texter. Det är förvisso lite elak mot Herr Wiehe för det är klart att det är viktiga agiteringar han håller sig med och det är synnerligen effektivt att använda musiken som vapen i kampen mot orättvisor, krig och förtryck. Men det är bara en del av det hela. Vid sidan av texter som, återigen, är konstruerade som frågeställningar till lyssnaren. Finns det förstås också sånger där kärleken står i centrum!

Först ut är titelspåret eller vad man ska säga – Jag Vill Bara Va’ En Gammal Man, som är en fantastisk skildring om hur det kan vara att bli äldre och i stället för att vara bitter och önska sin ungdom tillbaks, helga sina erfarenheter som gjort en till den man är idag. Oj, det blev en lång mening… Det är en medryckande sång och sådana finns det några stycken på skivan. Lite fler än vad texterna klarar av tycker jag faktiskt. Jag menar att musiken många gånger är riktigt tilltalade och trallvänlig medan texterna kommer till korta med nödrim och annat som jag inte riktigt känner igen när det gäller Mikael Wiehe. Det känns som att han här lägger mer fokus på att få det att rimma många gånger än att innehållet blir intressant. Det är förstås jag som är petig men jag tycker ändå att det är lite synd när man inte får riktigt full valuta för pengarna så att säga. Särskilt påtagligt blir detta i Min Bäste Vän Är Död. Personligen så var min första tanke ”räcker det inte nu, Björn Afzelius har vara död länge och Den Jag Kunde Va’, är den bästa låt man kan tänka sig som lovtal. Det slog mig helt enkelt inte att det kunde handla om någon helt annan än Björn...

Frågeställningarna som jag nämnde ovan är uppenbar i Hur Tänker Du Då? där Wiehe räknar upp allehanda förändringar som han uppenbarligen inte gillar och ifrågasätter motiven bakom. Det är nog plattans mest politiska sång tror jag. Även denna är lätt att tralla med i redan efter någon genomlyssning.

Sist men inte minst måste jag kommentera Huset (P’Potemkin) där Wiehe försöker sig på att rappa. Det går inget vidare kan jag säga. Timbuktu gästar och har även fått textskrivarkredit. Kanhända trivdes de båda så bra ihop efter TVs Så Mycket Bättre att de vilja göra något ihop? Hur som helst lyfter Timbuku låten (medan Wiehe raserar den)!

Som sista kommentar har jag faktiskt lite svårt att höra Wiehes sång vid ett par tillfällen. Det handlar alltså om småsaker med sista ordet i någon mening här och där dränks i musiken och det krävs rejäl koncentration för att uppfatta dessa fragment.

8/10

Blasphemous Creation – Battle of the Ancients – 2012




Den här plattans största fiende är produktionen. Hade bandet bara hittat en bättre producent som kunde få det att låta mindre burkigt hade det säkert varit mycket bättre. För min egen del tycker jag det alldeles för mycket bas och överlag ett dovt mullrande ljud som jag inte alls trivs med. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men det skulle behövas lite luft och separation mellan instrumenten för att fungera bättre.

Musikaliskt hamnar det någonstans i gråzonen mellan Thrash- och Death Metal skulle jag vilja säga men det finns inte tillräckligt intresse för någon vidare analys. Det är sannolikt inget som jag kommer att lyssna på igen, åtminstone inte på väldigt länge! Den lilla textanalys jag gjorde fick mig att förmoda att texterna är ganska infantila överlag men ska sanningen fram så var det sparsamt med text jag lyckades uppfatta.

4/10

Recension: ZZ Top - La Futura - 2012



La Futura (2012) – De senaste alstren från ZZ Top har varit allt annat än imponerande och det var med viss fasa jag införskaffade detta nya album. Vad skulle trion från Texas ha hittat på under de nio år av tystnad som gått sedan Mescalero? Saken görs naturligtvis inte bättre av bandets placeringar på olika listor av typen ”band som borde ha lagt av” i samband med liveframträdanden!

Men vad får man då? Jo, faktiskt är detta en återgång till de tidigare åren, liksom jag upplevde att Rythmeen var. Samtidigt är det ett moderns sound med välproducerad ljudbild. Som producent tillsammans med Billy Gibbons står förresten Rick Rubin som kanske är mest känd för sitt arbete med American Recordings sviten med Johnny Cash. Han har också producerat en massa annat förstås och för min personliga del tillhör några av de bästa albumen med Slayer grädden på moset.

För materialet står till största delen Billy Gibbons i olika konstellationer med andra låtskrivare, Dusty Hill och Frank Beard är endast inblandade i en enda låt. Jag tycker det är synd att bandet verkar ha decimerats till Billy Gibbons personliga lekplats där Dusty och Frank mest verkar vara kompmusiker numera. Inte för att jag egentligen kan klaga på materialet på det här albumet, det är bara en allmän reflektion över utvecklingen. Till exempel så finns det ingen låt där Dusty sjunger lead på standardutgåvan av skivan. Synd, eftersom jag verkligen brukar gilla de låtar där han tar ton!

Men var det värt att vänta i nästan tio år på det här? Nja, så bra är det kanske inte men det är helt klart en skiva som översteg mina förväntningar. Det är många medryckande låtar där några faktiskt har potential att hamna på någon sorts favoritlista så småningom och det faktiskt som om de har roligt med musiken igen! De senaste albumen har verkat så oerhört pretentiösa och experimentella att man kunnat ana en viss idétorka eller skapandeångest. Men här känns det som om allt det faller på plats igen. Glimten i ögat fungerar och det är onekligen en skön platta som jag inte ångrar mitt införskaffande av! – 7/10

Recension: United We Stand – Welcome to the Real World – 2012




Jag har ett par musikaliska allergier som tyvärr färgar min upplevelse av musiken på ett allt för negativt sätt ibland. Till dessa hör ett mörkt ljud och en okontrollerad basåtergivning i frekvensavseende. Alltså för mycket basåtergivning i de lägre frekvensregistren. Detta är tyvärr något som den här skivan lider av och som stör mig ganska rejält! Det ger en amatörmässig ton vilket i sin tur resulterar i att låtarna inte görs full rättvisa.

För min egen personliga del tycker jag att det här hamnar lite för mycket åt det alternativa 90-talet för att jag ska vara riktigt nöjd. Det finns hur många band som helst som är ”rätt bra” men som sedan aldrig blir något mer. Är United We Stand ett av dem? Nja… Ska vi göra bedömningen med produktionen av plattan i beräkningen skulle jag nog vilja svara ja på den frågan. Dock finns det omständigheter som gör det här bättre än vad man först skulle kunna tro. Redan efter ett par tre genomlyssningar växer faktiskt låtarna och jag stör mig mindre på det mörka ljudet. Det ska mycket till för att jag ska tåla en sådan ljudbild i längden så det är ett väldigt gott tecken. Dessutom är de två-tre sista låtarna av en helt annan ljudmässig kvalitet än det övriga materialet. Lyssnar man på dessa hör man vilken potential det verkligen finns hos United We Stand. Varför har man gjort så? Hade det inte varit bättre med en mera genomgående produktion av albumet?

Ett tips till nästa platta är att alltså att hålla sig till den mer kontrollerade mixningen som utgör plattans avslutning. Ingen skulle bli gladare än jag om det dessutom inte är den slutgiltiga versionen av skivan som jag har fått lyssna på. Med det luftigare ljudet på plattans avslutning kommer musiken verkligen till sin rätt och trivs mycket bättre i mina öron.

Musikaliskt handlar det om rockmusik som till viss del påminner om Hellacopters men ändå inte riktigt. Tankarna går också till bandet Burn men har finns inte lika tydliga referenser till annan musik som det bandet förmedlar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det och mina referensramar inom den här genren är också begränsade så jag nöjer mig där.

6/10

Recension: Kiss – Monster – 2012




Nu är det alltså tre år sedan Kiss släppta sitt utmärkta album SonicBoom. Det var ett album som jag fann vara oväntat bra med klatschiga melodier. Förhoppningarna inför den här plattan var således höga, visst skulle grabbarna (som kanske inte är grabbar längre, åtminstone inte Gene och Paul) kunna leverera en skiva till av samma kaliber som den förra?

Men tyvärr infriades inte mina förhoppning utan mina farhågor blev istället besannande. Det hör till saken att en klisterlapp med text i ungefärliga ordalag talar om att skivan inte innehåller några ballader och heller inget utfyllnadsmaterial – bara ren rock n’ roll. Det är ur min synvinkel sett till hälften sant. Ballader finns det inga men mer eller mindre hela plattan känns som utfyllnadsmaterial för mig. Det är inte dåligt egentligen men det är fruktansvärt oengagerade. Viss hör man vilka som spelar, så långt är det inga problem, men låtarna är inte tillräckligt starka!

Som vanligt står Gene och Paul för det mesta av materialet men Tommy Thayer är faktiskt också inblandad i det mesta! Som vokalist får han dock nöja sig med en låt och detsamma gäller Eric Singer. Han har dessutom bara bidragit till kompositionen av en låt på plattan. Men ta mig tusan om det inte är den bästa låten – Back to the Stone Age, det låter retro om den och det gillar jag! Högt upp bland de bästa låtarna kommer också Tommy Thayers egen låt Outta This World. Gene och Paul får alltså stå tillbaka lite och erkänna sig ”besegrade” av de övriga medlemmarna. Tekniskt sett sjunger Gene och Paul onekligen bäst men det hjälper inte, äktheten finns i de andra medlemmarnas vokala register!

Redan vid första genomlyssningen var jag gruvligt besviken men jag antog att plattan hade potential att växa efter några fler genomlyssningar. Tyvärr blev effekten snarast det motsatta och min irritation stiger för varje gång jag har lyssnat på den. Det blir jobbigt framåt slutet och även om det förstås finns förlåtande faktorer är det på det hela taget en högst medioker skiva i mina öron.

5/10

Recension: Exumer – Fire & Damnation – 2012




Jag vet inte var jag fick tips om den här skivan och det här bandet från början men nyheten om att de släppt sitt tredje album efter 25 år tystnad intresserade mig. Det här var något som skulle utforskas, den saken var klar! Lägg dessutom till att det handlar om tysk Thrash Metal och saken blir ännu intressantare!

När jag lyssnar inser jag att det är som att lyssna på en något snällare version av Kreator, ett band som i sin tur är något snällare än Slayer (marginellt i alla fall). Jag hittar visserligen saker och ting jag möjligen skulle vilja förändra, en skiva kan väl aldrig bli helt perfekt? Till exempel skulle jag gärna ha sett att trummorna kom fram lite mer i produktionen men det absolut viktigaste är ändå gitarriffen som verkligen sitter där de ska! Det är fantastiskt från första stund till den sista men ungefär efter halva skivan låter det som att man har gjort en vokalistförändring. Jag är mer inne på hur första halvan låter men jag vänjer mig å andra sidan snabbt vid den andra också. Jag vet inte om låtarna kanske är inspelade under olika tidsperioder och det är därför det låter annorlunda – eller om det finns någon annan idé bakom.

Riffen är inte superavancerade men de låter fräscha och väldigt passande till musiken utan att jag för den skull kanske vill rubricera musiken som teknisk Thrash Metal. Det är heller inte jättebrutalt och det tackar jag för. De band som är brutala för sakens egen skull, vilket jag upplever ibland, har en bit kvar till det jag söker efter i den här typen av musik. Det är helt enkelt lagom, riff på gitarrens tre bassträngar i kombination med utflykter på greppbräddans högre regioner passar mig som handen i handsken och gör det här till en mycket trivsam upplevelse!

8/10

Recension: Europe – Bag of Bones – 2012




Jag måste säga att den här plattan blev något av en besvikelse! Jag älskade verkligen återföreningsplattan Start From the Dark som kändes nytt och fräscht även om andra band gjort liknande skivor sedan tidigare. Jag missade The Secret Socitey och LastLook at Eden fann jag vara en glimt tillbaka mot storhetstiden, lättare låtar designade att sätta sig snabbt hos publiken. Nu är det dags att gå tillbaka till det som gjorde Start From the Dark så bra…

Men det finns en viktig skillnad, låtarna är inte i närheten av att vara lika starka som de var på återföreningsplattan! Det är också störande välproducerat och låter inte särskilt inspirerat. Enstaka låtar är väl bra, som första singeln från albumet – Not Supposed to Sing the Blues, är rent av fantastiskt bra! Men framåt slutet av albumet är det bara tröttsamt att lyssna på nedstämda gitarrer och känslolös musik.

Men eftersom låtarna fungerar rätt bra för sig själva är det egentligen inte frågan om något dåligt utan bara tjatigt och tillrättalagt. Jag har oerhörda problem men överproducerad musik och jag kan inte vara hur förlåtande som helst mot det. Det blir jobbigt att lyssna när det egentligen är meningen att man bara ska luta sig tillbaka och njuta. Det är väl det som är skillnaden mellan ett samlingsalbum när bara de enskilda låtarna betyder något och ett vanligt album som ska knytas ihop på något sätt. Inte nödvändigtvis genom ett uppenbart tema men i alla fall så pass mycket att det är intressant hela vägen och det är precis där man misslyckas.

6/10

Recension: Blood Mortized - The Key to a Black Heart - 2012



Blood Mortized
The Key to a Black Heart
2012
Promo

Först tänkte jag inleda den här recensionen genom att hävda att produktionen är ganska dålig. Det är svårt att urskilja instrumenten från varandra och dynamiken kunde ha varit mer tilltalande. Men jag tänker inte hävda detta alls! Jag tror att det låter precis som killarna vill ha det och det låter onekligen mer kvalitativt än pionjärerna inom Black Metal vars filosofi att det skulle låta så illa som möjligt aldrig har tilltalat mig. Jag kan inte ens förstå tankesättet faktiskt…

Men nu handlar det inte om Black Metal heller. Blood Mortized rubricerar sig själva om Old School Death Metal och det känns väldigt rätt när man lyssnar på det. Musikaliskt är det en stil som inte faller inom ramarna för det jag älskar mest inom musiken men ibland lyckas även detta fascinera och ge tillfredställelse. Det tar några vändor innan jag tycker att jag kan ge en vettig bild av det jag hör. Det börjar med mer eller mindre kaos i mina öron men knappast i en svinhögt tempo hela tiden. Efter tre eller fyra genomlyssningar börjar jag kunna uppfatta textfragment vilket inte är få skam inom den stil av sångare som Death Metal band normalt sett rör sig med. Efter ytterligare fem eller sex genomlyssningar hittar jag underliggande nyanser och basspelet som först bara försvinner bland aggressiviteten framträder. För att göra en lång historia kort är det onekligen en skiva som växer!

För mig personligen så är band som gör en poäng av att vara lite extra tekniska mer intressanta och det är något som Blood Mortized inte gör. Det är ett evigt malande och som sagt väldigt traditionellt ur en historisk synvinkel. Utan att vara någon expert på området dristar jag mig till att påstå att det var så här det lät när genren var ny. Så gillar du denna klassiska stil talar mycket för att du även kommer att tycka om det här. För mig var det inte riktigt det jag hade hoppats på men jag är glad att jag gav det en chans.

5/10

Metallica – Beyond Magnetic – 2012




När Metallica släppte Death Magnetic 2008 valde man ut det bästa av de 14 låtar som var tillgängliga. Resten sparade man och de har nu getts ut på den här EPn. Det handlar alltså om fyra låtar och ingalunda något fullängdsalbum! Dock ska tilläggas att den kortaste av den endast understiger 7 minuter med ett par sekunder. Totalt sett får man alltså ganska mycket musik för pengarna även om låtarna är få. Nästan en hel halvtimme blir det totalt!

Producerat har Rick Rubin gjort som även stod bakom Death Magnetic. Hur mycket man ska lasta honom personligen för det usla ljudet på den skivan är en helt annan diskussion men enligt vad jag minns av det så är det här klart mycket bättre på den fronten här! Jag måste kolla upp det där närmare! Vidare påstås det att de här fyra låtarna bara är grundmixade och alltså egentligen inte riktigt färdiga. Det passar mig som handen i handsken för inledande Hate Train placerar sig nästan bland Metallicas bästa låtar någonsin! Det känns åter igen oms att bandet gillar det de gör och även om det inte är särskilt nyskapande musik är det ändå stor skillnad på melodierna jämfört med många andra band.

Metallica kan nu mera inte sägas vara fast i ett enda fack. De spelar inte längre speed- thrash- eller heavy metal utan någon sorts eget hopkok av alltihop. Att de hade några svaga år efter ”black album” får väl anses vara preskriberat vid det här laget. Bäst är att blicka framåt och hoppas att det här är början på en ny era. En tidsålder med ett nytt hungrigt Metallica tillbaka på tronen!

7/10

Accept - Stalingrad - 2012



Accept
Stalingrad
2012
Nuclear Blast: NB 2846CD

Jag tror att det var fler än jag som förvånades när Accept släppte ett nytt album 2010 efter 14 års tystnad, på skivfronten i alla fall. Än mer förvånade blev vi när vi upptäckte att det faktiskt var ett alldeles utmärkt album som verkligen inte skämdes för sig och som dessutom gav mersmak. Personligen trodde jag mest att det handlade om ett undantag och att det ungefär var lika stor chans för ytterligare ett album med Accept som att det regnar snöbollar i Sahara. Jag blev därför extra glad när jag upptäckte att det faktiskt var ett nytt album på väg. Detta samtidigt som jag var lite skärrad över hur det skulle hålla i konkurrensen. Skulle den nya sångaren hålla för ett album till?

Självklart sköter sig Mark Torillo utmärkt även på denna platta! Han har växt in i bandet och sköter saker och ting på sitt sätt. Det finns inget sug i mina ören efter att ha tillbaka Udo Dirkschneider bakom mikrofonen. Åter igen handlar det om hård riff och väldigt gitarrbaserad musik. Självklart är det inte extremt om man jämför med vad som finns på marknaden idag, men betänk att detta faktikst är hederlig Heavy Metal och att det faktiskt låter ungefär likadant som det gjorde under storhetstiden på 80-talet. Det är bättre producerat kanske men annars finns det mycket likheter.

Det är alltså utan en massa kompromisser och det är väl så Accept gör sig bäst. Det är hårda låtar med den igenkänningsbara manskören som blivit lite av deras varumärke. Man hör genast vilka et är som spelar och det finns också intressanta finesser längs vägen. Allt är inte bara manglade utan eftertanke här inte! Att avsluta titelspåret med den ryska nationalsången är ett genialt drag och det är ju förresten inte första gången Accept inkorporerar klassiska stycken i sin musik. Für Elise var ju till exempel med på Metal Heart plattan.

Men trots att det är ett stabilt album når det inte riktigt upp till föregångaren. Det är bra och det är verkligen inte anonymt men det blir lite fantasilöst emellanåt. Det är inte det att ”gubbarna” känns trötta, för det är snarare tvärtom mycket potent, utan mera att de inte riktigt lyckats hitta den sista touchen på melodierna. Riffen och kompen är det inget fel på!

7/10

Johnny Bennet – Blurred Lines – 2012




Jag fick nyligen det här albumet tillskickat mig med en förfrågan om jag ville skriva en recension. Självklart ville jag det, det är ju trots allt därför jag driver den här bloggen! Dock inser jag problematiken med att skriva om något som ligger så pass långt ifrån vad jag brukar skriva om. Mina referenspunkter kommer sannolikt att vara väldigt… personliga!

Men jag gillar det jag hör, framför allt den första halvan av skivan som, om man förenklar det hela, påminner mig lite grand om den klassiska Alice Cooper eran 1971-1973. Andra halvan av skivan ligger lite mer åt David Bowie tycker jag och är inte lika lättlyssnad. Jag vet inte riktigt hur det förhåller med fördelningen på skivan, men eftersom det är en samlingsskiva av Johnny Bennetts två senaste skivor: The Violet Hush och Gone Missing, är det troligt att den ena av dessa skivors material tilltalar mig mer än den andra men jag har inte gjort några efterforskningar och spårat ursprung. Stilmässigt befinner det sig någonstans inom singer-songwriter-pop-rock hållet. Vilket torde vara en väldigt vid definition egentligen. Det är medryckande melodier och redan efter ett par genomlyssningar är jag övertygad om att jag redan har lyssnat på flera av låtarna via radiospelningar hundratals gånger. Detta utan att de hunnit bli uttjatade!

7/10