De senaste veckorna har jag lyssnat väldigt mycket på den
här plattan. Från början minns jag att jag störde mig lite på att Ralf Gyllenhammar fraserar ungefär
likadant i alla fall i de inledande spåren men det är inget jag har något emot
längre. Tvärtom gillar jag det skarpt! Hur representativt det är musikaliskt
jämför med Mustaschs tidigare
katalog kan jag inte riktigt uttala mig om men ska jag rubricerad det med
något, får det bli hårdrock. Det är inte tillräckligt mycket Heavy Metal för
att platsa under den kategorin medan det naturligtvis inte går att jämföra med
hårdrock av klassiskt snitt.
Det är medryckande melodier och riktigt trevliga riff som
presenteras. Bäst är skivan i början och sen mattas den av lite. Jag vet inte
riktigt varför men det är väl inte helt ovanligt att man lägger de starkaste
låtarna i början. Man måste ju fånga lyssnaren. Detta lyckas man bra med (även
om jag som sagt var lite skeptiskt från allra första början).
Förresten, den fjärde låten – Cold Heart Mother Son, känns oerhört inspirerad av Megadeths Symphony of Destruction! Det är inte riktigt exakt samma men nog
tycker jag att det måste vara med än en tillfällighet att flera av riffen är så
pass lika? Hur som helst är det jäkligt bra! Jag gillar plattan och måste
härmed inskaffa mer med detta fantastiska svenska band!
8/10
