Jag skulle vilja säga att det här är det bästa albumet
någonsin med David Coverdale på
sång. Men det är inte riktigt så jag menar, snarare är det just sången som
fungerar så bra att gåshuden är beständig och att det till och med resulterar i
fuktiga ögonvrår på sina ställen. Men Coverdale
är heller inte den enda som sjunger på plattan. Glenn Hughes hanterar basen och sjunger också. Det är kanske denna
kombination som ger den fantastiska känslan. Den senare är ju också en erkänt
duktig vokalist!
Musikaliskt är det lite annorlunda än det jag förknippar
med Deep Purple från den här
perioden. Orgelsolona är väldigt tillbakadragna och det är på det hela taget
funkigare och jazziga än vad man är van vid. Det känns som att David Coverdale tagit med sig soulen in
i bandet och resultatet blir faktiskt enastående!
8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar