Recension: Alice Cooper- The Last Temptation (1994)

Det här var plattan som tyvärr fick mig att totalt tappa intresset för Alice Cooper när den kom 1994. Jag lyssnade väl igenom den några gånger men sedan blev den bara liggande och föll mer eller mindre i glömska. Inför den här texten plockade jag dock fram den igen för att påminna mig själv om vad den faktiskt innehåller och resultatet är minst sagt blandat.

Inledande Sideshow låter nästa som om den skulle kunna ha varit med på någon av de tidiga plattorna, Love it to Death eller Killer, fast med ett något modernare sound då. Det är i vart fall varken den typ av hårdrock som Constrictor och Raise Your Fist and Yell innehöll, eller den typ av välproducerad radiorock som Trash bestod av. Visst är det välproducerat, det är inte det som det handlar om, men det känns inte riktigt ett lika stort publikfriande som Trash. Detta är förstås ett problem, samtidigt som det är rätt skönt att slippa de uppenbara försöken att skapa hits, och består i att det inte är särskilt många av låtarna som sätter sig – åtminstone inte direkt. Det är väl i stort sett inledande Sideshow och singlarna Lost in America och It’s Me som är de omedelbara förtjänsterna.

Sedan är det ju inte så att hela plattan följer samma mönster som inledningen. Allt påminner inte om Alice tidiga sjuttiotal, vilket jag personligen nog hade föredragit, utan det är en hel den nyare sound också och om Constrictor tog Alice in i hårdrockens land så finns det här låtar som definitivt tar Alice ett steg längre och närmare sig Metal. Jag tycker inte det klär Alice särskilt bra, men det är trots allt ganska harmlösa arrangemang jämför med mycket annat så jag står väl ut då.

För övrigt är det här en temaplatta om en pojke vid namn – håll i er nu – Steven, och kom från början tillsammans med del ett av en serietidningstrilogi. Nu vet jag inte var jag har gjort av min tidning, men vad jag minns så vad det inget jag direkt gillade och jag minns också att jag hade väldiga problem att lokalisera del två och tre av tidningen eftersom de gavs ut i USA och jag befann mig i Sverige… Nu har det ju i och för sig inget men själva plattan att göra, som så har många år efter sin release faktiskt duger att lyssna på, även om den är ganska slätstruken och inte bjuder på några riktiga höjdare (förutom Lost in America som jag verkligen älskar). En sak har jag dock lärt mig av att åter ha bekantat mig med den och det är att jag förmodligen gav Muscle of Love ett för lågt betyg… – 6/10

Recension: Metallica – Load – 1996

Så hade det då gått fem år och det var dags för en platta att följa I spåren efter megasuccén med ”Black Album”. Resultatet blev Load, som var totalt olik allt annat bandet gjort fram till dess. Borta var thrashen och de snabba gitarriffen, som tidigt i karriären varit synonymt med bandet. Nu skulle det istället ägnas tid åt bluesiga skalor och ett betydligt lägre tempo med ett minimalistiskt trumkomp – huvaligen! Personligen upplevde jag plattan, när den kom, som ett totalt fiasko och det är bara nu, sisådär tolv år efter sin release, som jag egentligen gett den chansen på nytt. Tyvärr måste jag tillstå att den inte blev mycket bättre av att ligga och vänta. Det är visserligen kompentent spelad musik men det är inget som tilltalar mig det minsta. Vore det inte för min diplomatiska natur, skulle jag till och med kunna drista mig till att kalla den för kommersiell smörja.. Nåja, det råder i alla fall inget som helst tvekan om vilken band det handlar om, för trots att man lagt om hela stilen finns Metallicas speciella ”crunch” där. Framförallt i inledningsspåret Ain’t My Bitch som, så här många år senare, tillhör de minst dåliga låtarna. Andra låter som höjer upp betyget är till exempel Until it Sleeps och Mama Said, både med mycket personliga texter av James Hetfield.

3/10