Recension: Alice Cooper - Along Came a Spider (2008)

Jag vet ingen annan artist som har så mycket temaalbum på sitt samvete som Alice Cooper, det finns säkert, men jag känner inte till dem och här är ännu ett. Historien centrerar sig kring bestialiska mord av en seriemördare som kallar sig själv Spider och vars anteckningar skivans låtar är en produkt av – rent fiktivt naturligtvis! Musikaliskt hamnar vi någonstans mellan Raise Your Fist and Yell och The Last Temptation eller som någon hybrid däremellan. Visst kan man hitta musikaliska kopplingar till flera album, såsom Brutal Planet, Flush the Fashion och Special Forces, men det är trots allt betydligt mindre beståndsdelar än från de förstnämnda. Det är min åsikt i alla fall.

Jag gillar inte riktigt denna inriktning vilket torde synas ganska tydligt på mina föregående betyg på just de plattorna, men faktum är att musiken växer ganska radikalt redan efter ett par genomlyssningar och jag är heller inte helt säker på att plattan växt helt färdigt ännu och det finns en del ganska sköna låtar.

Både Ozzy Osbourne och Slash dyker upp som gästartister, men jag tycker inte att detta gör någon direkt skillnad. Jag ser snarare detta som en hommage till gamle Alice och en vilja att hylla mästaren från dessa ”undersåtar”. Då är det betydligt roligare att Alice karaktär Steven, från Welcome to my Nightmare plattan åter finns med i handlingen, faktiskt en ganska viktig karaktär på den här plattan även om man inte får den riktigt fullständiga bilden av hans inblandning, eller för den delen hur allting hänger ihop förrän man har gått igenom hela skivan. För även om det handlar om en temaplatta ska man inte tro att man får allt serverat på ett silverfat trots att man redan i prologen (skivan innehåller på en prolog och en epilog samt en historia som utspelar sig däremellan) får reda på en massa grejor. Lösningen får man snällt vänta på!

Man skulle faktiskt kunna se det här som en filmisk berättelse likaväl som en temaskiva och det är inte svårt att föreställa sig en framtida filmatisering som rockmusikal. Det finns nämligen en linjär berättelse snarare än bara en massa låtar med liknande tema som brukar vara fallet med tema plattor.

Vad blir slutsatsen nu då? Har Alice sin bästa tid bakom sig eller kan gubben än? Ja, jag kan ju inte påstå att det här är hans bästa platta genom karriären, men tveklöst så pass intressant att jag inte tänker upprepa misstaget att sluta köpa hans skivor. – 7/10

Recension: Alice Cooper- The Last Temptation (1994)

Det här var plattan som tyvärr fick mig att totalt tappa intresset för Alice Cooper när den kom 1994. Jag lyssnade väl igenom den några gånger men sedan blev den bara liggande och föll mer eller mindre i glömska. Inför den här texten plockade jag dock fram den igen för att påminna mig själv om vad den faktiskt innehåller och resultatet är minst sagt blandat.

Inledande Sideshow låter nästa som om den skulle kunna ha varit med på någon av de tidiga plattorna, Love it to Death eller Killer, fast med ett något modernare sound då. Det är i vart fall varken den typ av hårdrock som Constrictor och Raise Your Fist and Yell innehöll, eller den typ av välproducerad radiorock som Trash bestod av. Visst är det välproducerat, det är inte det som det handlar om, men det känns inte riktigt ett lika stort publikfriande som Trash. Detta är förstås ett problem, samtidigt som det är rätt skönt att slippa de uppenbara försöken att skapa hits, och består i att det inte är särskilt många av låtarna som sätter sig – åtminstone inte direkt. Det är väl i stort sett inledande Sideshow och singlarna Lost in America och It’s Me som är de omedelbara förtjänsterna.

Sedan är det ju inte så att hela plattan följer samma mönster som inledningen. Allt påminner inte om Alice tidiga sjuttiotal, vilket jag personligen nog hade föredragit, utan det är en hel den nyare sound också och om Constrictor tog Alice in i hårdrockens land så finns det här låtar som definitivt tar Alice ett steg längre och närmare sig Metal. Jag tycker inte det klär Alice särskilt bra, men det är trots allt ganska harmlösa arrangemang jämför med mycket annat så jag står väl ut då.

För övrigt är det här en temaplatta om en pojke vid namn – håll i er nu – Steven, och kom från början tillsammans med del ett av en serietidningstrilogi. Nu vet jag inte var jag har gjort av min tidning, men vad jag minns så vad det inget jag direkt gillade och jag minns också att jag hade väldiga problem att lokalisera del två och tre av tidningen eftersom de gavs ut i USA och jag befann mig i Sverige… Nu har det ju i och för sig inget men själva plattan att göra, som så har många år efter sin release faktiskt duger att lyssna på, även om den är ganska slätstruken och inte bjuder på några riktiga höjdare (förutom Lost in America som jag verkligen älskar). En sak har jag dock lärt mig av att åter ha bekantat mig med den och det är att jag förmodligen gav Muscle of Love ett för lågt betyg… – 6/10