Sabaton:
Attero Dominatus
2006
Black Lodge BLOD037CD
Som vanligt är
det ganska svårt att definiera en musikstil, att räkna upp lämpliga referenser eller
på annat sätt tydliggöra vad som egentligen recenseras. När det gäller Sabaton är det inte lättare än vad det
brukar vara, utom då möjligen att den klassiska Heavy Metal som ligger i
grunden för deras musik är något som intresserade mig mycket under mina
uppväxtår. Om det är en fördel eller nackdel vet jag inte, för ju mer man kan
om en specifik genre desto mer tenderar man nog att nyansera för att komma åt
de innersta detaljerna av essensen. Men jag börjar så får vi se vad som händer…
Första
intrycket blir en jämförelse med britiska Tank,
om det sedan beror på att sångaren Joakim
Brodén påminner en hel del om Tanks
sångare eller att min största erinring av Tank
– The
War Drags Ever On, även påminner mig en hel del textmässigt om Sabatons krigsinspirerade texter.
Krigsinspirerande förresten? Nja, det är nog snarare så att det i nittio
procent av fallen handlar om krig i en eller annan form. Det är texter om
tredje riket, Al-Qaida, korståg och självmordbombare. Detta utan att det för
den delen någon gång blir tramsigt eller fånigt. Plattans avslutning – Metal
Crüe, är förresten en mycket fyndig text som snarare är en hyllning
till förebilden än en krigsskilldring. Det talas om band som Venom, Gamma Ray, Motörhead, Annihilator och Accept bara för att nämna några. When the Priest
killed a Maiden in the Metal Church/Armored Saints and Warlocks
watched the Slaughter/Rage of the Slayer forced the Pretty
Maids/To Kiss the Queen in Crimson Glory.
Till skillnad
från klassisk Heavy Metal från
åttiotalet, använder man villigt keyboard i instrumenteringen. Detta var väl
närmast en dödssynd när det begav sig men tillhör numera den arsenal många band
använder sig av för att skapa olika stämningar i sin musik. Jag ser absolut
inget fel i det och det är bara att konstatera att kriget mellan hårdrockare
och synthare är över för länge sedan och att man verkligen kan ta varje medel
som står till buds för att förverkliga sina musikaliska ambitioner. Numera ser
man ju förresten ofta exempel på olika hybridlösningar vad gäller stilar och
genrer ändå!
Hur som helst
så baseras Attero Dominatus på, nästan trallvänliga, melodier. Det är inte
mycket till avancerade och framträdande riff utan sången får verkligen stå i
förgrunden vilket jag ser enbart som positivt. Det går snabbt att ta låtarna
till sig och man kan nästan nynna med redan efter några få genomlyssningar. Visst
förekommer det några solon som kanske många gånger görs hellre än bra, men det
är ändå inget som stör helheten. Något som inte heller stör helheten är att det
ibland verkar som om Sabaton vill
låta större och pampigare än vad man faktiskt klarar av och det blir kanske
någon sorts Power Metal i slutändan.
Men oavsett vad man kallar det för så är det riktigt bra musik!
8/10
