Jag köpte den här plattan när det
var i princip ny och då på vinyl men jag fastnade aldrig riktigt för den. På
den tiden var det väl ett par låtar, eller åtminstone titelspåret, som höjde
sig över mängden och som blev det man lyssnade på om och om igen. I samband med
Ronnie James Dios tragiska bortgång
införskaffades den på CD för av någon anledning blir man intresserad av
anledningar som egentligen inte har med det rent musikaliska att göra. Stora
konstnärer blir ännu större efter sin död och så vidare. Hur som helst så
införskaffades den och den är betydligt bättre än vad jag mindes den som. Det
är fler låter, förutom Holy Diver, som är riktigt bra men
det är å andra sidan låtar som oftast brukar leta sig in på samlingsplattor, Don’t
Talk to Strangers och Rainbow in the Dark, men även
inledningsspåret Stand up and Shout är riktigt bra. Övrigt material är förstås
också bra, men det är de fyra låtarna som höjer sig över de andra tycker jag.
Sången kan man inte klaga på, arrangemangen kan man inte klaga på och
produktionen är det väl inget fel på egentligen. Det är väl lite produktion
”light” om man mäter med dagens mått kanske. Men man ska också komma ihåg att
den här skivan är från mitten av åttiotalet och man gjorde på ett lite
annorlunda vis, hade annan tekniskt utrustning och så vidare. Det låter lite
tunt, men å andra sidan är det Dios
första soloalbum, även om han absolut inte var någon nybörjare vid den här
tiden. Han hade hunnit med att vara sångare i både Elf, Rainbow och Black Sabbath som ledde till stora
framgångar.
7/10
