Kiss – Love Gun – 1977

Jag gillar den här plattan men alla låtar är inte Gudabenådade. Flera av dem är ganska anonyma men höjdpunkterna är å andra sidan ganska stora höjdpunkter! Inledande I Stole You Love, titelspåret Love Gun förstås och Plaster Caster tillhör alla kategorin fantastiska låtar. Att omslagsbilden är en av de coolaste i Kiss hela diskografi har kanske inte så mycket med musiken att göra men Kiss image har väl alltid varit en så betydande del av deras varumärke att jag inte kan låta bli att kommentera det. Åter till musiken då. Det blir på det hela taget så att dalarna och topparna tar ut varandra ganska bra och det blir i slutändan inget fantastiskt album utan ungefär vad man kan förvänta sig. Ace Frehley sjunger för första gången på den här skivan på låten Shock Me och Peter Criss får lika stort utrymme med Hooligan. Övrigt material tar Stanley och Simmons hand om i vanlig ordning. Det är absolut ingen platta som skäms för sig i skivhyllan och jag tycker nog det är en skiva man bör äga men det är inte det bästa någonsin med Kiss. Skivan avslutas förresten med en cover som även MagnusUggla tolkat en gång i tiden, i Kiss version heter den Then She Kissed Me och det är The Crystals som ligger bakom originalet.

6/10 

Recension: ZZ Top - Tejas - 1977

Tejas (1977) – Åter igen är det riktigt starka melodier och gunget som man kommit att förknippa ZZ Top med är allestädes närvarande. Öppningsspåret, It’s Only Love för tankarna till debutplattans (Somebody Else Been) Shakin' Your Tree medan efterföljande Arrested for Driving While Blind placerar sig bland plattans absoluta höjdpunkter.

Jag tycker mig höra ett visst mått av countryinfluenser som inte varit närvarande på de tidigare plattorna. Det är förstås fortfarande 100% blues eller bluesrock men det finns något mer som inte varit närvarande tidigare. Märk väl att det handlar om ytterst subtila influenser och absolut inget man lägger märke till vid första genomlyssningen. Det är snarare när man penetrerat albumet ett stort antal gånger och verkligen trängt på djupet för att försöka hitta alla nyanser.

På listorna lyckades man inte toppa framgången av det föregående albumet Fandango men man nådde i alla fall plats 17 på billboardlistan! Singlarna It’s Only Love och Arrested for Driving While Blind som jag nämnde tidigare kvalade in på listorna men inte högre än plats 44 respektive 91. En besvikelse jämfört med Tush från Fandango kanske men som album betraktat finner jag det här vara mera homogent och sammanhängande. Inte de allra största höjdpunkterna av enskilda låtar kanske men ett fantastiskt album på alla andra plan!

Gibbons, Hill och Beard delar på låtskrivandet på samtliga spår utom det sista – Asleep in the Desert, som Gibbons står för helt själv och det är kanske först nu som trion blir riktigt samspelta. Det känns som om låtarna är framlekta under jamsessions även om detta förstås är svårt att sia om. Det känns också som om inget är övermäktigt för de tre bandmedlemmarnas musikalitet. De lyckas med allt de tar sig för och det känns helt naturligt. Jag har sagt det förr men det är dags att säga det igen, det är det här albumet man ska ha… – 9/10

Recension: Meatloaf – Bat out of Hell – 1977

Den här plattan har jag haft ganska länge och den är väl ganska omtalad för sina kvaliteter också. Den räknas definitivt som en klassiker och ska man bara ha, eller känna till, en platta med Meatloaf, så är det den här som gäller. Jag har dock aldrig varit något jättefan av den och funnit den vara ganska tråkig och intetsägande. Inget utöver det vanliga, men förstås med något enstaka undantag som Paradise by the Dash Board Light, som jag alltid har gillat. Det är ett tredelat episkt mastodontverk som verkligen imponerar. Efter att åter ha lyssnat igenom den efter ett antal år i träda finner jag den förstås vara väldigt kompetent. Det doftar gammal hederlig rock n’ roll utan några pretentiöst drivna krusiduller. Och det är ganska skönt att albumet är mycket homogent, det spretar inte på något sätt, man får det man hör och inget mera och faktum är att jag gillar den här mer än vad mitt minne ville erkänna.

7/10

Recension: Alice Cooper - Lace and Whiskey (1977)

Lace and Whiskey (1977) – Det här tillhör ett av albumen jag inte lyssnat så där rysligt mycket på, det ska erkännas. Jag vet inte riktigt varför, för när man sätter på det och lyssnar så är det faktiskt ganska bra även om jag kanske inte i första hand förknippar musiken med Alice Cooper. Det mesta materialet är, liksom på förra plattan, skrivet av Cooper själv tillsammans med Dick Wagner och plattans producent Bob Ezrin och man känner väl egentligen igen den musikaliska utvecklingen trots allt. Det finns musikaliska utsvävningar i både Rockabillyinfluerade Ubangi Stomp och mer traditionell rock som Damned If You Do och plattan genererade till och med en hit! – You and Me som självaste Frank Sinatra har gjort en inspelning av. Vidare så framförde Alice Road Rats ett par år senare i filmen Roadie, inte kanske för att det är den bästa eller mest representativa låten från plattan, men den passar onekligen in i det filmkonceptet!

Liksom de föregående plattorna är också humorn och självironin närvarande och om den förra skivan behandlade Alice alkoholism är det ingenting mot vad han gör här (Lace and Whiskey – Duh!) och jag gillar särskilt temat I Never Wrote Those Songs eller King of the Silver Screen.

                                                 

På det hela taget kanske en av Alice svagaste plattor åtminstone så långt i karriären och mer intressant för de riktiga fansen än som allmänt vedertagen klenod och det spretar lite för mycket åt alla möjliga håll för att jag ska bli riktigt nöjd. 6/10