Tjohoo! Så lät jag nog ungefär efter första låten på
skivan! Hur kunde jag har missat det här bandet? Post-grunge är väl förvisso
inte min grej men eftersom det här initialt lika gärna kunde vara post Mötley Crüe trivdes det rätt bra i mina
öron. Dessutom är Post-grunge som genre betydligt intressantare än sin storebror
och föregångare – grungen! Så är det för mig i alla fall!
Även andra låten passerar och jag är beredd att lova att
jag ska införskaffa allt som det här bandet har gjort och prisa den här plattan
såsom en muslim prisar Mecka! Det är hur bra som helst och de tunga gitarrerna
ackompanjerar sångaren perfekt. Hur kunde jag ha missat de här killarna? Bandet
formerades redan i mitten av 90-talet och det här är deras sjunde album!
Sjunde? Hur gick det till? Var det här för bra för att vara sant?
Ja… det var det! Allt som händer efter de två första
låtarna är mediokert som bäst. Radiosmörja som sämst. Som en stunds tidsfördriv
duger det men några större värden hittar jag inte i det. Det är inte längre
riff som Metallica skulle vara
stolta över att sätta på pränt eller aggressiva texter som slår en som en
knytnäve i mellangärdet, en pungspark! Borta är alla superlativ jag hade tänkt
bekransa recensionen med. Allt decimeras till tröttsam, radiovänlig…
post-grunge… Tyvärr!
5/10
