Recension: Bruce Springsteen – Greetings from Ashbury Park, N.J. – 1973




Det här var en skiva som helt och hållet införlivade mina fördomar om Herr Springsteen. Det är segt, tråkigt, pretentiösa melodier och allt man egentligen kan önska sig av tristess. Det är ganska långsamma, sega och saktfärdiga låtar utan någon tilltalande melodi. Och den melodi som finns är som sagt väldigt segdragen och det känns väldigt pretentiöst. Det finns dock ett eller två spår framåt slutet, framförallt näst sista låten – Spirit in the Night, som drar upp betyget något. Men en eller två låtar gör inget album och jag finner inte det här vara av något större intresse.

3/10

Recension: Sharleen Spiteri – Melody – 2008





Liksom Roger tidigare konstaterat i sin utförliga recension av den här skivan (som jag har inkluderat under), så är det mycket sextiotalsdoft över tongångarna. Det passar Sharleen Spiteris röst perfekt och jag har inget att klaga på när det gäller den biten! Faktum är att jag inte har mycket att klaga på överhuvudtaget! Det är väl inte musik som först och främst tilltalar mig kanske men jag har absolut inget emot den heller och ska man ge sig på att göra sådan här musik så tycker jag att Sharleen gör den riktigt riktigt bra! Det skönt att lyssna på, man blir lugn och harmonisk inombords och det är inga utsvävningar, varken hit eller dit – och det är på ett positivt sätt! Ofta brukar det ju annars bli lite tråkigt när det blir för slätstruket men här har man lyckats få det intressant i alla fall. Det är förstås en bra egenskap och det här var helt klart en positiv bekantskap, betydligt bättre än The Movie Songbook.

7/10

---

Sharleen Spiteri känner vi ju egentligen som den där fantastiska popsångerskan med den på samma gång kraftfulla som sammetslena och sensuella rösten i det framgångsrika skotska popbandet Texas. Men Sharleen har inte bara varit dess galjonsfigur utan har också känts som den kanske viktigaste kuggen i gruppens maskineri då hon haft ett finger med i det mesta som har haft med dess musik att göra, inte minst som låtskrivare och gitarrist, så det är därför inte förvånande att hon nu tar steget fullt ut och gör en soloplatta, det har väl snarast bara varit en tidsfråga innan det skulle inträffa.

Med sig har hon tagit sin gamla låtskrivarkollega från TexasJohnny McElhone, som har hjälpt henne skriva en handfull låtar och som dessutom spelar på de flesta spåren. Bernard Butler (Suede) har hjälpt till med produktionen och har även han spelat en hel del på plattan. Men annars är det här i stor utsträckning Spiteris egen show, hon har, förutom att hon då har varit inblandad i både produktion och låtskrivandet, både spelat flera instrument och sjungit både lead och backing vocals.

Och hon gör det med den äran, det kan vi slå fast omgående. Det har alltid gått att spåra nostalgiska retrotendenser i riktning mot 60-talet i Texas musik, men de har allt som oftast stannat just vid tendenser och antydningar. Men här tar Spiteri steget fullt ut och formligen frossar i vad som väl närmast måste beskrivas som en sorts nostalgiskt hommage till sprudlande 60-tals pop a la Nancy Sinatra och Lee Hazelwood, och vi kan väl ta och slänga in Tom Jones och Scott Walker i mixen också.

Det är alltså 60-tals nostalgi en masse som strömmar ut ur högtalarna och som sådan så håller det en riktigt hög klass rakt igenom hela albumet. Sharleen sjunger, som vanligt, på toppen av sin ljuvligt sensuella stämma som liksom smeker fram orden till lyssnaren på ett nästan erotiskt maner. Produktionen är helt enligt ritningarna precist lagom pompös med svulstiga stråkarrangemang och varmt sprakande blåssektioner som dock aldrig blir överdrivna, en superbt känslig avvägning av Butler och Spiteri som lyckas klara den svåra balansgången mellan en produktion som är en lätt självironisk hyllning och ett tendentiöst överdramatiserad spektakel på ett utmärkt sätt.

Allra bäst funkar det i de lite mer tempofyllda och mer renodlat poppiga låtarna som Stop I Don’t Love You AnymoreDon’t Keep Me Waiting och Where Did It Go Wrong, eller den härligt countryfärgade I’m Gonna Haunt You, som svänger grymt och som förfogar över några av årets mest effektiva poprefränger, det är verkligen oerhört smittsam och upplyftande solskenspop som det helt enkelt inte går att undvika att bli på bra humör av. Och visst visar hon också att hon fortfarande kan riva av en känsloladdad ballad som få andra, som till exempel den smäktande, soulinspirerade I Wonder eller mera klassiska croonernumret You Let Me Down.

Det här är klassisk retropop när den är som bäst, om det inte hade varit för en liten detalj, och det är ju att en annan framstående brittisk artist redan har slagit mynt av precis samma formel som Spiteri, och det är ju förstås Richard Hawley som redan under 2000-talet har givit oss fyra klassiska album i samma anda som är minst lika bra, och i ett par fall dessutom är några snäpp bättre än detta (Lowedges och Coles Corner). Det blir vid en direkt jämförelse lite uppenbart att Spiteri inte riktigt har samma osvikliga stilkänsla och en lika vass låtskrivarpenna som Hawley, åtminstone inte ännu. Och helt ärligt så föredrar jag nog Hawleys robust djupa, manliga och samtidigt så självklart sorgsna Scott Walker-stämma framför Spiteris mer fjäderlätta sensualism för just den här typen av nostalgitripp, i alla fall om jag måste välja.

Men det hindrar inte detta från att ändå vara ett riktigt bra album som innehåller härligt positiv och sublim klassisk croonerpop som är i det närmaste oemotståndlig och som bara verkar bli bättre för varje genomlyssning. Det är varken nyskapande eller unikt på något sätt, och några revolutionerande filosofiska livsinsikter bjuds det heller inte på. Det här albumet är väl därmed egentligen mest att betrakta som en bagatell, men om man är ute efter stunds stämningshöjande 60-talspop av klassiskt snitt som får dig att glömma alla problem för en stund så blir det inte mycket bättre än så här. Det är därför också en oerhört underhållande bagatell som kan rekommenderas å de varmaste.

8/10