Liksom Roger tidigare konstaterat
i sin utförliga recension av den här skivan (som jag har inkluderat under),
så är det mycket sextiotalsdoft över tongångarna. Det passar Sharleen Spiteris röst perfekt och jag
har inget att klaga på när det gäller den biten! Faktum är att jag inte har
mycket att klaga på överhuvudtaget! Det är väl inte musik som först och främst
tilltalar mig kanske men jag har absolut inget emot den heller och ska man ge
sig på att göra sådan här musik så tycker jag att Sharleen gör den riktigt riktigt bra! Det skönt att lyssna på, man
blir lugn och harmonisk inombords och det är inga utsvävningar, varken hit
eller dit – och det är på ett positivt sätt! Ofta brukar det ju annars bli lite
tråkigt när det blir för slätstruket men här har man lyckats få det intressant
i alla fall. Det är förstås en bra egenskap och det här var helt klart en
positiv bekantskap, betydligt bättre än The Movie Songbook.
7/10
---
Sharleen Spiteri känner vi ju egentligen som den där
fantastiska popsångerskan med den på samma gång kraftfulla som sammetslena och
sensuella rösten i det framgångsrika skotska popbandet Texas. Men Sharleen har
inte bara varit dess galjonsfigur utan har också känts som den kanske
viktigaste kuggen i gruppens maskineri då hon haft ett finger med i det mesta
som har haft med dess musik att göra, inte minst som låtskrivare och gitarrist,
så det är därför inte förvånande att hon nu tar steget fullt ut och gör en
soloplatta, det har väl snarast bara varit en tidsfråga innan det skulle
inträffa.
Med sig har hon tagit sin gamla låtskrivarkollega
från Texas, Johnny McElhone, som har hjälpt henne skriva en handfull
låtar och som dessutom spelar på de flesta spåren. Bernard Butler (Suede)
har hjälpt till med produktionen och har även han spelat en hel del på plattan.
Men annars är det här i stor utsträckning Spiteris egen show, hon
har, förutom att hon då har varit inblandad i både produktion och
låtskrivandet, både spelat flera instrument och sjungit både lead och backing
vocals.
Och hon gör det med den äran, det kan vi slå fast
omgående. Det har alltid gått att spåra nostalgiska retrotendenser i riktning
mot 60-talet i Texas musik, men de har allt som oftast stannat just
vid tendenser och antydningar. Men här tar Spiteri steget fullt ut
och formligen frossar i vad som väl närmast måste beskrivas som en sorts
nostalgiskt hommage till sprudlande 60-tals pop a la Nancy Sinatra och Lee
Hazelwood, och vi kan väl ta och slänga in Tom Jones och Scott
Walker i mixen också.
Det är alltså 60-tals nostalgi en masse som strömmar ut
ur högtalarna och som sådan så håller det en riktigt hög klass rakt igenom hela
albumet. Sharleen sjunger, som vanligt, på toppen av sin ljuvligt
sensuella stämma som liksom smeker fram orden till lyssnaren på ett nästan
erotiskt maner. Produktionen är helt enligt ritningarna precist lagom pompös
med svulstiga stråkarrangemang och varmt sprakande blåssektioner som dock
aldrig blir överdrivna, en superbt känslig avvägning av Butler och Spiteri som
lyckas klara den svåra balansgången mellan en produktion som är en lätt
självironisk hyllning och ett tendentiöst överdramatiserad spektakel på ett
utmärkt sätt.
Allra bäst funkar det i de lite mer tempofyllda och mer
renodlat poppiga låtarna som Stop I Don’t Love You Anymore, Don’t
Keep Me Waiting och Where Did It Go Wrong, eller den härligt
countryfärgade I’m Gonna Haunt You, som svänger grymt och som förfogar
över några av årets mest effektiva poprefränger, det är verkligen oerhört
smittsam och upplyftande solskenspop som det helt enkelt inte går att undvika
att bli på bra humör av. Och visst visar hon också att hon fortfarande kan riva
av en känsloladdad ballad som få andra, som till exempel den smäktande,
soulinspirerade I Wonder eller mera klassiska croonernumret You
Let Me Down.
Det här är klassisk retropop när den är som bäst, om det
inte hade varit för en liten detalj, och det är ju att en annan framstående
brittisk artist redan har slagit mynt av precis samma formel som Spiteri,
och det är ju förstås Richard Hawley som redan under 2000-talet har
givit oss fyra klassiska album i samma anda som är minst lika bra, och i ett
par fall dessutom är några snäpp bättre än detta (Lowedges och Coles
Corner). Det blir vid en direkt jämförelse lite uppenbart att Spiteri inte
riktigt har samma osvikliga stilkänsla och en lika vass låtskrivarpenna
som Hawley, åtminstone inte ännu. Och helt ärligt så föredrar jag
nog Hawleys robust djupa, manliga och samtidigt så självklart sorgsna Scott
Walker-stämma framför Spiteris mer fjäderlätta sensualism för just
den här typen av nostalgitripp, i alla fall om jag måste välja.
Men det hindrar inte detta från att ändå vara ett riktigt
bra album som innehåller härligt positiv och sublim klassisk croonerpop som är
i det närmaste oemotståndlig och som bara verkar bli bättre för varje
genomlyssning. Det är varken nyskapande eller unikt på något sätt, och några
revolutionerande filosofiska livsinsikter bjuds det heller inte på. Det här
albumet är väl därmed egentligen mest att betrakta som en bagatell, men om man
är ute efter stunds stämningshöjande 60-talspop av klassiskt snitt som får dig
att glömma alla problem för en stund så blir det inte mycket bättre än så här.
Det är därför också en oerhört underhållande bagatell som kan rekommenderas å
de varmaste.
