När återföreningen av, det som många kallade för
“värdens bästa rockband” var ett faktum och Perfect Strangers såg sitt ljus, var det nog många, liksom jag själv,
som införskaffade ett ex bara för att det här vara en skiva man bara skulle ha!
Jag hade tidigare självklart lyssnat en del på Deep Purple (Smoke on the Water - Duh!), men det var
absolut inget favoritband vid den tidpunkten i mitt liv, jag tillhör väl i och
för sig inte heller riktigt den generation som initialt föll för Deep
Purple, och blev, måste jag erkänna, aningen besviken på plattan. Skam den som
ger sig dock… Tre år senare kom den här plattan – The House of Blue Light, och det var faktiskt den första CD jag
införskaffade mig. Det visade sig vara ett band i högform, bråken mellan Ian
Gillan och Ritchie Blackmore var inget som visade sig musikaliskt i alla
fall! Den ena höjdarlåten efter den andra avlöste varandra och även så här
många år efter och med en recension i åtanke, håller den måttet. Bandet kändes
tajtare än på den föregående återföreningsplattan och kanske behövde de också
ett par år på sig att ”spela ihop sig” igen efter det långa avbrottet sen den
klassiska eran. Det påminner nämligen en
hel del om gamla klassiska Deep Purple, man tycker sig nästan
känna igen en del klassiker i de här nyare alstren. Till exempel så andas Call of the Wild introt vibbar av
klassiska Woman From Tokyo. Det är genomgående stabila och innovativa gitarriff
från Ritchie Blackmore, gärna båda varianterna blandat med varandra och i en
enda röra, i kombination med Jon Lords fenomenala orgel- och
keyboard spelande som ger en extra dimension åt musiken, Ian Gillans stämma och Roger
Glovers basgångar, tillsammans med Ian Paice trummande likaså. (Ian
Paice är förresten numera den enda kvarvarande originalmedlemmen i bandet men
det är en annan historia.)Men för att slippa att gå in i detalj på varje enskild
låt så väljer jag istället att här lägga mina varmaste rekommendationer bakom
ett inköp, mycket bättre än så här blir inte en klassisk hårdrocksplatta!
10/10
